Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 51
med dess jämförelse mellan Sokrates-Platon, Orfeus och
diktaren själv.
De sparsamma drag av verklighetsunderlag, av »Calmarisk
empiri» (IV: 360), som Andersen (Bacchustoget i Norden, Kbhn 1904,
s. 241) och Böök spårat i Bacchanter na ^ inbjuda ej till några
betraktelser över någon realism. Omvänt kan för Stagnelii blick
också något av Bacchanternas dager falla över Kalmarlivet (Bööks
monografi, s. 429). Men hur hermetiskt isolerad är ej i stort sett
Stagnelii inre värld av idéer och drömmar från det bullrande
umgängeslivet, huru svaga äro icke de ekon från dagens händelser,
som man hör i Bacchanterna! Ett helt annat intresse och sinne
för verkligheten visa Stagnelii sista verk, Blenda och Thorsten
Fiskare.
Redan Eichhorn har upptäckt, att Stagnelii utveckling kommit
in i ett nytt skede mot slutet av hans liv, men äran av att ha
belyst denna sista fas tillkommer Böök. Det är en mera handfast
realistisk syn på verkligheten, som Stagnelii sista verk, de
Bellmanska tillfällighetsdikterna, Blenda, som Böök hänför till denna
tid,1 och Thorsten Fiskare förråda. Men då Böök anser, att denna
realism betecknar en brytning med romantiken över huvud, att
Stagnelius, som orden falla, »kväfde all den sentimentala romantiken
hos en hjärtsjuk svärmare — hos sig själf» (monografien, s. 547),
och att den hyperromantiska spiritualismen fore hans död var
övervunnen (a. a., s. 546), övertygar det ej alldeles. Enligt min mening
är tendensen till en mera realistisk uppfattning av tillvaron
omisskännlig, men den sjuke romantikern i hans inre hann nog aldrig
dö, om också Stagnelius hånfullt vände sig mot det romaneska
svärmeriet, och någon brytning med romantikens världs- och
livsåskådning kan man ej säkert konstatera. Stagnelii syn på liv och
dikt kan nästan uttömmande karakteriseras med termen
»romantisk ironi». Böök uppehåller sig med förkärlek vid de nya dragen
i Stagnelii diktning, detta ofta med vinstgivande resultat men dock
med sådan exklusivitet, att Stagnelii personlighet nästan tyckes
sönderfalla i två delar: i en f. d. spiritualistisk romantiker och
1 Bööks datering av Blenda (monografien, s. 485—496) synes mig sannolik.
Eisbeeg anför i Textkritiskt till Stagnelius (Nysvenska studier 1921, s. 106) ett
ej oväsentligt ortografiskt skäl mot Bööks åsikt. Men Bööks skäl äro många, och
om man också skulle kunna nedkritisera en del av dem, tagna ett för ett, verka
de dock tillsammans med förenad och utslagsgivande styrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
