Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson: Exotism och orient i »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exotism och orient i »Lycksalighetens ö» 165
iiingskraft. Det är karakteristiskt att han, stadd på hemväg under
utrikesresan, från Berlin i ett brev till Palmblad signalerade de
första delarna av Eitters Erdlcunde (1817) med omdömet »en högst
ypperlig bok».1 Den stora tankedikten Åsigter (1820) var ett stycke
natur filosofisk geografi, som återspeglade reseårens syner och sökte
giva en romantisk syntes av Söderns och Nordens klimat och
folklynnen. Vid sidan av den samtidiga, teoretiska, litteraturen
berörande Iduna-recensionen visar den, huru skaldens horisont vidgats
även mot den jämförande, på naturvetenskaplig basis grundade
kulturhistorien och utgör på sitt vis ett förebud om den
kosmopolitiskt allfämnande exotismen i sagospelet.
Upprepade gånger har i det föregående framhållits, vilken
utomordentlig betydelse reseskildringen äger för 1700-talets och
1800-talsromantikens litteratur, så snart ämnet hämtats från
utomeuropeiska länder. Det har därför sitt givna intresse att söka bestämma
Atterboms ställning till denna och utröna om den, vid sidan av
vad som redan blivit antytt, spelat någon roll för de exotiska
inslagen i Lycksalighetens ö. Får man bilda sitt omdöme efter
katalogen över Atterboms efterlämnade boksamling, hörde skalden
näppeligen till de större läsarne av reseberättelser. Endast ett fåtal
arbeten upptagas nämligen där; de flesta beröra Italien och ha
antagligen förvärvats i samband med Atterboms egen vistelse i Södern
och hans planer på att i bokform skildra sin resa. Vissa
antydningar om geografiskt-exotiska intressen redan hos den mycket unge
skalden saknas dock icke. Så upptager hans »Catalog uppå Mitt
Bibliotek» från 1804 »Sonnerats Resa till N. Guinea, utg. af Hr.
Sam. Ödman», ett litet häfte, där den kände franske resandens
verk presenteras i ett starkt sammandraget och ganska torrt referat,
fyllt av botaniska notiser men icke utan sin doft av Söderhavens
under tvärsigenom Ödmanns lakoniska prosa. Och ett par år
senare, 1806, inköper Atterbom på en bokauktion genom en av sina
vänner Ödmanns Jämförelse emellan Norra och Södra polkretsen och
Thunbergs »Resa».2
På trenne ställen i själva sagospelet är det direkt tal om
reseskildringar. Första gången under uppträdet i vindarnas håla, när
Anemotis vill undfägna Astolf och till hans val uppräknar olika
1 Minnen II, s. 636, 687.
2 »Se Ruben G.son Berg, Frän Atterboms ungdomsår. Samlaren 1922,
s. 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
