Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 33
hela en känsla av lust, glädje och psykiskt utrymme, som oavlåtligt
bereder plats åt alla framstormande tankar under en förnimmelse av
obegränsad frihet och otvungenhet. I melankolien däremot rinner
tankeströmmen sakta och sinande, som vore dess källa uttorkad. Det
dynamiska tempot är långsamt och tvekande med en tendens till
stagnation och stillastående, och dess känsloton är en stegrad olust. Det
melankoliska tillståndet är dessutom ofta förenat med en känsla av
mattighet och allmän svaghet, och melankolikern är ofta medveten om
det sjukliga i sitt läge. Även i detta avseende röjer sig olikheten med
maniakern, som vanligen i sin högt uppdrivna självkänsla känner sig
på höjden av subjektiv hälsa och välbefinnande och i en
sinnesförfattning, som omöjliggör all självbesinning och sjukdomsinsikt. Men
melankolikerns självbesinning är missfärgad av den motsatta tendensen
att måla allt i svart, att framställa sig själv som oförmögen och
oduglig, som en moraliskt ovärdig och usel människa; hans självkänsla
befinner sig alltså i det motsatta ytterlighetsläget.
Växlingen mellan mani och melankoli är hos Stagnelius liksom
hos Tegnér en slitning mellan övermod och självförakt. Ena dagen
kan poeten i sin självhärlighet kalla sin Wladimir den Store för
»det yppersta, som blifvit skrifvet på svenska», några dagar senare
kan han icke nog nedsätta det. Han säger om sitt samtal med en
svensk författare: »Hm! Vi talte om Wladimir, och jag bekände
för honom huru ofulländadt och dåligt hela poemet är! Du kan
icke tro hvad det är misslyckadt!»1 Det vore ej svårt att ur den
ärelystne poetens diktning framleta liknande uttalanden av både
över- och underskattande av den egna diktarbegåvningen: han har
självmedvetet tillägnat sig den romantiska uppfattningen av
skalden som det benådade, allförstående geniet, och han har i
ögonblick av modstulen självkritik, då han känt sig »blödande, magtlös,
slagen i fjättrar», erkänt sin oförmåga att tävla med de samtida
storheterna i diktningen.2
Också i den kärlekshistoria, varav hans dikter till Amanda ge
en mer eller mindre trogen spegelbild, kan man avläsa hans
kastningar mellan självhävdelse och missmodigt självförakt.
Men manien och melankolien ha växlat i Stagnelii själsliv
också under formen av berusande extas och dött verklighetsliv. Det
är den typiskt romantiska och mystiska upplevelsen, som kan närma
sig det patologiska. När Goethe karakteriserade det klassiska som
1 Efter Svensht Pantheon 1833, s. 98.
2 Se mina Studier i Stagnelii romantik, ss. 154—168.
3—25386. Samlaren 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
