Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romantikern Stagnelius. II. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantikern Stagnelius 49
också framhävts såsom karakteristiskt för narkotiska tillstånd.
Tillläggas må, vad De Quincey har att yttra om opieruset (a. a., s. 384):
The opium-eater–––-— feels that the diviner part of his na-
ture is paramount — that is, the moral affections are in a state of
cloudless serenity, and high över all the great light of the majestic
intellect.
Av vida större intresse är emellertid en undersökning av i vad
mån de mystiska tillstånden äro sexuellt betingade och färgade.
Vissa moderna forskare: Freud, Morel, Théodore Flournoy m. fl. se
i den extatiska religiositeten endast och allenast sublimerad
sexualdrift. Säkert är, att det sexuella hos så gott som alla mystiker
(den heliga Theresa, Birgitta, Swedenborg m. fl.) intar en bred plats,
att det genomträngande inmänger sig i det religiösa livets yttringar.
Om Stagnelius gäller detta — möjligen för den narcissiska
själv-kontemplationen, säkerligen för hans brudmystik. Perpetuas och
Animas drömmar om brudgummen och det himmelska bröllopet äro
genomdränkta av het sensualism.
Ville man nu med en psykoanalytisk undersökning i Freuds
stil söka avslöja och belysa förbindelselederna mellan den erotiska
åtrån och den religiösa, mytskapande fantasien, så borde man välja
ut detta fall. Däri att Stagnelius ser själens förhållande till Gud
under brudmystikens form som Animas och Perpetuas trånande
kärlek till brudgummen Kristus, kan man spåra, huru en av hans
erotiska älsklingsfantasier sublimerats. Varför har han, ehuru man,
tänkt sig själens kärlek till Gud som en bruds till brudgummen?
En förklaring härtill finner man i hans tidigare kärlekslyrik, som
— med undantag av Amanda-dikterna, där den biografiska
verkligheten hindrade inbillningens fria lek — företer ett otal exempel
på att poeten funnit en njutning i att söka tänka kvinnans tankar
och tolka hennes känslor. Kvinnan uppbär nästan alltid den
intresserande huvudrollen, är den talande, tänkande, kännande,
handlande och avgörande. I sin senare diktning har Stagnelius ofta
gjort en kvinna till sitt språkrör (Perpetua, Anima, Mathilda, Julia).
Animas och Perpetuas än stilla trånande, än stormande hängivna
kärlek till brudgummen avspeglar en av de typiska former, som
Stagnelii dröm om den jordiska kärleken antog. Över
brudmystikens utformning i Liljor i Saron faller en sidobelysning från
Riddartornets behandling av incestmotivet: dotterns förhållande till
fadern jämföres med själens förening med Gud (IV: 177).
4—25386. Samlaren 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
