Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiecks prosa och »Lycksalighetens ö». Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Carl Santesson
Han blott sitt anlet gömmer:
Men, höljd i stjernemanteln, ej han glömmer
Att hugna verldens hopp;
Och Minnets andar, som om dagen tiga,
Från gudahemmet stiga,
Att lyfta Drömmens i sin famn ditopp.1
Slutligen har Atterbom ej kunnat förmå sig att lämna
kvällsskildringen i »Phantasus» utan att i förbigående låna en sista
verkningsfull effekt från samma sidor i boken. Man läser här:
»Da erhub eine Nachtigall ihr klagendes Lied aus voller Brust, und
zündete, wie eine Feuerflamme, rings in den Gebüschen die Töne
andrer Sängerinnen an.»2 Denna sydländskt varma bild överföres
omedelbart i »Lycksalighetens ö» och smältes vackert med ett brett
och säkert penseldrag in i målningen av solnedgångsbranden:
När näktergalens ton, en löpeld lik,
I aftonröda lundar tänder an
Från träd till träd de spridda syskons toner.3
Några naturbilder med de föregåendes stämning och glans har
»Phantasus» icke vidare skänkt »Lycksalighetens ö».
Bamberättel-sens främsta insats i sagospelet utgöres i stället av ett flertal, ofta
spekulativt genomlysta, lyriskt burna reflexioner, iakttagelser och
fantasier, som gåvo ett välkommet tankestoff åt diktverkets
didaktiska och meditativa partier. En gång är anknytningen ytterst
tillfällig men originell genom det sätt på vilket Atterbom fördjupat
en idé hos Tieck och lyft den till ett annat stilplan. Det
diskuterande sällskapet i »Phantasus» har just kommit att beröra frågan
om hemlighetsfullhet och förtegenhet mellan förtrogna vänner, och
Theodor utpekar Friedrich som den i dessa ting särskilt bevandrade.
»Ihn muss man über diese Gegenstände reden hören, denn er
ver-langt und sieht allenthalben Geheimniss, das er nicht gestört wissen
will, denn es ist ihm das Element der Freundschaft und Liebe.
Verarge doch dem Freunde nicht, sprach er einmal, wenn du
ahndest, dass er dir etwas verbirgt, denn dies ist ja nur der Beweis
einer zärteren Liebe, einer Scheu, die sich ängstlich um dich
be-wirbt, und sittsam an dich schmiegt; o ihr Liebenden, vergesst
1 L. ö II, s. 3.
2 Schriften. Bd 4, s J15.
3 L. ö. II, s. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
