Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880 145
sioner — de enda utförliga tidningen innehåller —, som infördes
5 mars och 10 april 1872, den första över Sardou: Allt för
fosterlandet, den senare över Dietrichson: En arbetare. Det något
vidlyftiga och patetiska resonemanget erinrar om Strindbergs dåtida
stil. Något direkt bevis på hans författarskap torde ej kunna
presteras, men ett par överensstämmelser av mera allmän art må
påpekas. Att Strindberg åtminstone några månader senare kände och
högt värderade Dietrichsons En arbetare framgår därav, att han
under sitt skådespelarförsök i Göteborg hösten 1872 begärde debut
i detta stycke (Tjänstekvinnans son II, s. 57). I recensionen 10
april säges En arbetare vara »ett verk, som har ett blifvande värde
och icke bär den prägel af dilettantism, som dömt så många
dramatiska dagsländor till en kort tillvaro på de kungliga tiljorna.
Prof. Dietrichson har i En arbetare pröfvat sina krafter på en
uppgift i den stora stilen och nu, då han bör hafva funnit, att hans
vingar äro tillräckligt starka att bära honom i de högre rymderna,
hoppas man, att han skall rikta vår scen med mer än ett verk af
liknande slag. Det är på tiden, att vi utträda ur de dramatiska
episodernas, ’teckningarnes’, ’taflornas’ och ’situationernas’ område.
Den förebråelse som oftast och med mesta befogenheten rigtas mot
våra dramatiska författare är brist på originalitet och
uppfinningsförmåga. Detta fel sammanhänger utan tvifvel mera än man i
allmänhet tror med den förkärlek för det lilla, det alltför lilla, som
i allmänhet karakteriserar dem — vi fästa oss ej vid de undantag,
der en författare från början sigtat allt för högt — och som tränger
in deras fantasi inom så trånga gränser, att det icke kan blifva
fråga om någon genomgående karaktersteckning eller någon egentlig
handling.» Samtidigt uttalade Strindberg, med anledning av Winges
tavla, sin glädje över »att finna, det i vår tid, då genremåleriet
tyckes vara måleriet företrädesvis, dock finnas representanter av
den stora stilen» (Efterslåtter s. 177). Uttalandet kan för övrigt
sammanställas med det faktum, att han själv just denna tid
samlade sina krafter till »en uppgift i den stora stilen», nämligen
Mäster Olof; i brevet till Eisen mars 1872 berättar han, att han
»studerar på sitt gesällstycke». Även i kritiken över Sardous Allt
för fosterlandet, som behandlar reformationstiden, finns en
anspelning åt samma håll. Pjäsen säges vara ett misslyckat försök av
»det moderna pariserlifvets dramaturg» att »blifva en fransk
Schiller», säges sakna det som är »hufvudsaken i ett drama:
10—30686. Samlaren 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
