Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 Henry Olsson
sig icke längre som en bragdlös ättling till stora förfäder. Okänd
främling är han dock den som med den verkliga rätten och långt
innerligare än sina klassmedvetna ståndsbröder gjort fädrens rika
traditionsarv till sitt. Ur denna starka förnimmelse av en
självskriven mission kan man till slut också härleda hans
politiskt-lit-terära omvändelse, hans tro på möjligheten att ånyo liksom i
ungdomen bli tidens organ. I hans starkt markerade sökande allvar
och återvunna tro på idealitet och rättfärdighet har man en av
förklaringarna till hans nya orientering i tiden.
Man har ofta påpekat, att hela senare halvåret 1881 betecknat
en paus i Snoilskys produktion och att han därunder helt
uppslukats av spekulationer över poesiens uppgift och sin ställning till
tidsrörelserna. Det skadar kanske icke att markera, att perioden
över huvud taget ligger i dunkel och att samtida vittnesbörd om en
bestämd nyorientering saknas. Så mycket är säkert, att frågan om
tidspoesien icke varit det enda problemet för diktaren, kanske icke
ens det väsentliga. Första riktpunkten för hans strävan har tvärtom
varit att utvidga sin poetiska domän, att kryssa sig ut ur
lyrikens strandvass och lägga ut på de större djupen. I sina brev
från början av 1882 betonar han oupphörligt, att upprepning vore
liktydigt med en sviken förväntan från allmänhetens sida, att han
måste välja sin tid, komma med något nytt och överraskande etc.
I den artistiska effektens namn har han velat slå under sig ny
terräng och just 1881 skulle övergången ske. Dels arbetade han
okt.—nov. och kanske längre med den episka dikten Ginevra,
»hvilken sedan jag väl hunnit fördjupa mig deri föreföll mig vara
en mindre tacksam uppgift och sålunda tills vidare blifvit lagd å
sido», skriver han till Wirsén 1 febr. 1882. Dels har han tydligen
— enligt detta och likartade brev till Klemming 2 april 1881 och
30 jan. 1882 — hela denna tid »uppgått i skarpa funderingar öfver
ett svenskt historiskt motiv, som jag vill söka kläda i dramatisk
form». Rörande lyriken heter det i samma brev till Wirsén (1 febr.
1882), att den efter Okänd främling inskränkt sig till några
»påbörjade eller ännu blott som idéer befintliga stycken». Om formen
för sitt fortsatta framträdande — episk, dramatisk eller kanske
fortfarande lyrisk — har han ännu vid denna tid tydligen icke
haft någon klarhet.
I själva verket stod han lika vacklande och osäker i fråga om
den blivande poesiens idéinnehåll. Det kommer på ett ytterst be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
