Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 81
kan knappast frigöra mig från det hemska, fascinerande intrycket. I
dessa skenbart kärfva repliker klinga de onda makternas hånskratt
öfver en sammanstörtande verldsordning. Vore det ej för detta
hjert-lösa cyniska hån, skulle jag i mångt och mycket vilja erkänna att
skaldens obarmhertiga finger vidrört verkligt sjuka, angripna punkter
af samhället. Men dessa dissonanser måste lösas i öfverensstämmelse
med kärlekens, försoningens, barmhertighetens religion, och det lär icke
Ibsen vilja vara med om. Sorgligt är det i sanning, att ett sådant
snille blott skall nedrifva — aldrig uppbygga. (Vetterlund, a. st. s. 93).
Uttalandet ger en ytterst värdefull glimt in i Snoilskys
tankevärld under hans diktnings mest kritiska övergångsstadium. Och
vad det därvid först och främst inskärper är hans utpräglade
mellanställning: han vill riva ned och bygga upp, han känner sig som
en anhängare både till Ibsen och Wirsén. Med sin skakande verkan
har Gengangere tvingat hans undermedvetna upp i dagsljuset, drivit
honom att förena de olika inslagen av dunkel samhällsrevolt, dunkel
framtidslängtan till en enhetlig åskådning, blivit en prövosten för
hans orientering. Han har uppfordrats till ansvarsfullt
ställningstagande. Det är mycket sannolikt, att dramat icke infört ett enda
nytt idéelement i hans spekulation, men genom denna radikala
rensning har det ändå — som jag strax skall utföra -— haft den största
betydelse för hans utveckling. Det har befäst hans åskådning om en
förestående världsvälvning, varur en ny tid skall gry, och det har
klargjort för honom hans uppgift i denna revolution; genom
undanröjande av det livsodugliga vill han bereda rum för det nya, i sin
mån medverka i striden mot samhällets gengangere. Eller som han
skrivit redan i brevet till Klemming: »Låtom oss hoppas, att ur
ruinerna af det som verkligen är murket och sin död värdt, skola
höja sig ’nya himlar och en ny jord’». — Att ingå på den
fortsatta tidnings- och broschyrstriden, som Gengangere också i vårt land
framkallade och som faktiskt spelade en roll för realismens
genombrott hos oss, torde i detta sammanhang vara överflödigt. (Jfr
Söderhjelm, Oscar Levertin I, s. 135 ff.) Till Snoilsky ha väl f. ö. endast
svallvågorna trängt fram. Men redan det att en diktare som
Henrik Ibsen tycktes ha gjort övergången till det naturalistiska lägret,
måste på Snoilsky göra ett oerhört intryck. Och från dramats
problemställning skulle han lika litet som den övriga samtiden
slippa loss. Jag anmärker endast, att Estlander i brev till Snoilsky
19 febr. 1882 just i anslutning till Gengangere diskuterar en
upprörande händelse, som nyligen timat, en lovande trettonårig gosses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
