Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Henry Olsson
självmord. Underrättelsen gjorde ett gripande intr}Tck på Snoilsky,
och det är i svaret härpå 1 mars, som hans nästa stora
programuttalande förekommer, föresatsen att på grundval av bergspredikan
arbeta för det gamlas reformering och det nyas gryning.1
Med denna framställning har jag emellertid kommit fram till
början av februari månad och Snoilskys tysta förberedelsetid för
den begärda Wirséndikten. Hans allmänna stämning under detta
skede har snarast varit, att han bidat tidens tecken och med
spänning avvaktat händelsernas utveckling. Först när böljorna »börja
lyfta och krusa sig, kan ett ord i sinom tid måhända betyda något»,
säger han i Klemmingbrevet. Skulle någonting verkligen komma
att hända därhemma, skulle ögonblicket vara inne för sjudande
tankar? I tvenne samtidiga brev — båda skrivna 4 febr. — kommer
hans intensiva spörjande ytterligare till uttryck. Det vore för honom
av vikt att veta, skriver han till vännen C. G. U. Silfverstolpe,
vilken ställning svenska pressen i allmänhet intoge till Ibsens
Gen-gangere. »Kan den opinion, hvarur nidvisan ’Dvärgen’ framgått,
verkligen vara ett uttryck för en allmännare litterär åsigt? Kan
naturalismen’ verkligen så hastigt bemäktigat sig terrängen inom
vårt gamla lyriska Sverige?»2 Mera av den inre oron skönjer man
i hans brev till C. G. Estlander, där han uttalar sig om de alltmer
hopade tecknen till en verklig naturalistisk skola — Ibsen, Kielland,
Drachmann, Strindberg! — som syntes åtrå allenaherraväldet inom
den nordiska litteraturen. »Alla, som icke svärja partiets fana,
torde snart blifva behandlade som ’öfverliggare vid idealismens
högskola’». Han anser, att Wirsén gjort full rättvisa åt Ibsens snille;
ömheten om denne vore hos Strindbergskotteriet endast hyckleri,
en förevändning att få smutskasta Posttidningens idealistiske
kritiker, som man tidigare icke vågat sig på men som nu på en gång
finge umgälla allt det groll han åsamkat sig.
Mot den här skisserade bakgrunden har man nu att se det nya
diktskedets första exponent3, det Wirsén tillägnade poemet Olof
1 Breven från Estlander till Snoilsky tryckta i Carl Snoilsky och hans
vänner II, breven i omvänd riktning delvis återgivna av Warburg, a. a. passim.
2 Carl Snoilskys och G. E. Klemmings brefväxling, s. 337.
s Den grundläggande undersökningen av de följande dikterna har som bekant
gjorts av Böök i Snoilskys sociala diktning, Frän åttiotalet, Sthlm 1926 (förut
tryckt 1913). I detta sammanhang har det dock varit mig omöjligt att i varje
särskilt fall ta ställning till där framförda tolkningsförslag; vad som f. n. synts
mig angelägnast har varit en genomförd empirisk-genetisk undersökning, där
tolkningen direkt får härflyta ur diktanalysen. Se också Hans Larssons
Snoilskystudier i Litteraturintryck, Sthlm 1926, s. 147 ff., samt för det motivhistoriska —
varav endast det oundgängliga eller förut okända här medtagits — Warburgs
monografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
