Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 33
Rudbeck, skrivet 15 febr. 1882 och tryckt i Ny illustrerad tidning.
Att Snoilskys första »sociala» dikt sålunda är en hyllning1 till Wirsén,
kan ju vara ägnat att väcka förvåning, och i själva verket ligger
där också problemets kärna. Jag har redan betonat, att dedikationen
sammanhänger med Gengangerestriden, och det är icke tal om att
icke de båda vännernas uppfattning av detta Ibsendrama varit
väsentligt skiljaktig. Det kommer till uttryck redan i det nyss
citerade brev, där Snoilsky säger sig i mångt och mycket vilja erkänna,
»att skaldens obarmhertiga finger vidrört verkligt sjuka, angripna
punkter af samhället», och det kan med lätthet närmare fixeras.
Jag erinrar om att roten och upphovet till tragedien i Ibsens stycke
ligger i att fru Alving ingått sitt äktenskap icke på grund av inre
utan yttre sociala skäl. Efter ett års förlopp lämnar hon sin
ovärdige make och flyr till den man hon älskar, pastor Manders, men
denne avspisar henne med en hänvisning till »lov og orden»: det
vore hennes »skyldighed med ydmygt sind at bære det kors, som en
höjere vilje havde eragtet tjenligt». Wirséns ståndpunkt var i detta
fall klar, och i sin anmälan frammanar han »en här af vittnen»
att försvara självuppoffringens och försakelsens lära: »Ädla, bleka,
men himmelskt lugna gestalter, hvilka för sin uppfattning af pligt
offrat jordiskt nöje, jordisk glädje, vinka ännu alltjemt vandraren
att, oberörd af hånet, fortsätta pilgrimsfärden niob ett mål, som
döljer sig för jordiska blickar». Att Manders modigt uppoffrat sin
egen och hennes jordiska lycka och förmått henne »att följa den
bana, dit ett kors visade vägen», vore förvisso icke klandervärt.
»En gång, en gång skall det ej längre vara strid mellan pligten och
hjertat». Man hör redan på kritikerns vibrerande ton, att han här
vidrört en personlig sträng, en lära som införlivats med hela hans
väsen. Man vet också, att Snoilsky för sin del ställt sig utanför
denna försakelsens härskara, och betecknande är att samma
högspända vibrato en gång ljudit i Wirséns brev till vännen, då han
vid upplösningen av dennes äktenskap tillkallats som rådgivare. I
brev 27 maj 1879 heter det sålunda bl. a.:
Tro mig, jag vet nog, hvarifrån Du afstår genom att följa min
bön: ungdom, lycka, poesiens nyblomstring, hjertats, sinnets och
fantasiens fröjder; jag vet, att Du skall blöda och förblöda genom att dröja
qvar i de nuvarande förhållandena, och ända kan jag bedja Dig att
göra det. Hvarföre? Derföre att jag älskar Din odödlige andes samlif
med det Goda högre än Din timliga fröjd.
3 — 31108. Samlaren 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
