Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Henry Olsson
tydligen uteslutande representanter för den gamla världen och
ovetande om att »et tidehverv var ömme». Över dem alla vilar en
»osende og kvalmfuld hede», och medan skalden vänder sina blickar
mot öster och den gryende dagen, finner han lösensordet för de
sovande passagerarnas ängsliga tillstånd: »jeg tror vi sejler med et
lig i lasten!»
Man frågar sig, om Snoilsky hört till den gamla eller den nya
världen. Otvivelaktigt har han drag av de förlegade konstnärer, som
»frygter og forventer». Medan Ibsen själv är en Columbus, som
oförskräckt sticker ut till havs och visar sin samtid vägen till nya
världar, är det däremot med omisskännlig bävan Snoilsky följer
efter i hans kölvatten. Och det skadar därvid icke att fasthålla,
att det varit just Gengangere, som gjort honom betänksam rörande
färdens utgång. Man känner redan från Olof Eudbeck hans
position: »det sannt eviga»» måste räddas, det gäller icke endast att
riva ned, man måste också tänka på det kommande nya.
Dissonanserna måste, som han skrivit till Wirsén, »lösas i
öfverensstämmelse med kärlekens, försoningens, barmhertighetens religion, och
det lär icke Ibsen vilja vara med om». Det är inför detta stora
frågetecken, slutmålet, han står undrande och spörjande och — om
jag icke misstar mig — vacklande mellan optimism och pessimism.
Om brytningens och det nyas nödvändighet hyser han däremot ingen
tvekan. Jag erinrar om de förut citerade programbreven, vari han
frånkänner det bestående sin aktning, vill tro på det värdefullas
livskraft, längtar efter »gryningen af en ny tid». En reform-æra
vore ofrånkomlig, och typiskt för honom är ett yttrande som
följande till Klemming 3 juni: »Idén är ju högst förnuftig, men just
derför blir väl Sverige det sista land, der det lyckats nedbryta
föråldradt åskådningssätt och sega fördomar — i detta, som andra
afseenden». Framåt måste man således — men var skulle man
hamna? Liksom tidigare i Svarta svanor har Snoilsky ännu en gång
stuckit ut på djupen, men över hans äventyrliga seglats står icke
längre den stjärnljusa glansen kring Dinas och Johan Tönnesens
Atlantfärd i Samfundets stötter:
Framåt på svartnande vågor,
Framåt med svindlande fart,
Framåt mot åskdiger molnvägg, —
Der bortom blir allt väl klart!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
