Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 47
Hvad är det som göms der bakom?
Hvart är det som färden går?
Mot rytande, ödslig bränning,
Mot palmskönt San Salvador?
Det var särskilt ett samtids- och framtidsproblem, vartill Snoilsky
oundgängligt måste ta ställning och som ryckte honom allt
närmare in på livet. I brevet till Estlander 1 mars formuleras det
sålunda: »Hvad roll skall ’poesien spela under sådana förhållanden?»
Han klargör sin nya åskådning och slutar med att omtala sitt
tysta tankearbete, »famlande ännu, det är sannt, men med godt hopp
och fast tilltro, att jag dock en gång kan och skall göra något,
som kan glädja menniskohjertan». Lyrik kunde det knappast bli,
därom uttalar han redan i brevet till Klemming 30 jan. sin
förvissning. Och i brev till Seligmann 12 mars har hans beslut att
bryta sin isolering, att lämna bakom sig det förgångnas sagor och
syner mognat till ett oavvisligt krav. Den moderna tidens
stämningar måste genomströmma hans dikt, problemet vore endast om
den då kunde bestå som lyrik. Han slutar med att betyga sin
tillförsikt till framtiden och förklarar sig besviken med sin poetiska
gärning, om han ingenting kunde skapa utanför lyrikens fält.
Självfallet måste denna fråga bli allt mer tillspetsad, ju mer aktuell
den sociala diktningen blev. I Tidsskeppet är den i själva verket
diktens innersta nerv. Som hos Ibsen har »ett skiftande brokigt
sällskap» samlats ombord, alla drivna av en orolig längtan bort
från det gamla hemmet. Där saknas icke heller en representant
för forna tiders ideal, ministrelen som sjunger »de gamla sagor om
kärlek, om riddar- och herdespel». Men man kommer längre ut
till havs, och strängaspelet tystnar. Vem har mitt ute på oceanen
och med det okända framför sig1 tid och tålamod att lyssna på
sagor om en redan lämnad värld? Seglatsens mål och den
annalkande kusten är det enda som har någon betydelse:
En vingad oväderspåman,
En kringvräkt knippa af tång,
Långt större budskap de bringa
Än forntidens mästarsång.
Det är icke längre det frimodiga erövrandet av nya poetiska
arbetsfält, tvärtom en vemodig avskedshälsning till den lämnade
stranden. Det aktiva handlingsmodet i Michel Angelo är som bortlåst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
