Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 49
och otaliga mästare i samma starka, glödande tidevarv fortsatte i
hans spår, »togo af föregångarn mejsel och tro i arf».
Slösade osedd skönhet
Högt ofvan jordens mull,
Villigt sitt namn åt glömskan
Gaf för det helas skull.
Generationer sträfvat
Så mot ett enda mål:
Spetsen, der mödan hvilar
Ut vid sin tros symbol,
Spetsen, der gyllne korset,
Tvaget i etherns elf,
Firar det helas seger
Öfver ett jordiskt sjelf.
Dårskap! så menar tiden,
Färdig att allt bele;
Eljest det kallats fordom
Lefva för en idé.
Man observerar att den frejdiga kampstämningen i tidigare
dikter är totalt borta. Här gäller det icke som i Olof Rudbeck och
Michel Angelo konstnärens insats, när alarmklockan ljuder, utan
det långt svårare offret att dagligen i en otacksam osedd gärning
ge sitt bästa, att låta sitt konstnärskap blomma i slösande skönhet
och likväl viga det åt glömskan, låta det helt och hållet inordna
sig under den höga idén.1 Dikten är i själva verket en parallell
till Tidsskeppet. Ministrelen, som ombord på fartyget sjunger om
borgar och tempelspiror, är där representanten för »forntidens
mästarsång», vartill ingen har tålamod att lyssna. I den senare
dikten motsvaras han av Erwin, »den ädle mästarn», och de osjälviska
konstnärer i samma tidevarv, som sorglöst slösat sina obeaktade
skönhetsvärden. Från dem hade Snoilsky tagit »mejsel och tro i
arf». Hans form var de gamla mästarnas och hans tro var den idea-
1 Motivet hade förut fått sin prägling i Brand: »Byd helten stryge ud sit
navn / og nöje sig med sejrens gavn .. . / Byd digteren i löndom smugle / af buret
sine skönhedsfugle, / så ingen aner det var ham, I der gav dem röst og guldf jærs
bräm» (8. V. III, 1898, s. 95).
4—31108. Samlaren 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
