Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 59
tändes värld. »Genom meddelande af detta stycke», skriver han
till Seligmann 19 juli, »har jag lyft litet på fliken i fråga om
grundtonen i min blifvande diktsamling. Det finnes så mycket här
i verlden, ja hela klasser menniskor, som inom vår svenska poesi
bra litet uppmärksammas». Utan att bli en i vanlig mening
poli-tislc diktare vill han föra de värnlösas talan, ge luft åt känslor och
sympatier, som han säger sig alltid ha hyst.
Med på en gång ödmjukhet och pretention hade Snoilsky alltså
framställt sin brinnande längtan efter »den enkla form, som
tusenden förstå». Formeln är till hela sin innebörd och sin psykologiska
upprinnelse så lättbegriplig, att kommentarer kunna synas
överflödiga. Som han själv upprepade gånger betonat, innesluter den
hans smärtsamma diktan och traktan bort från den ensidigt
klassiska bildning, som gjort honom oförmögen att tala ett språk, som
de djupare lagren förstå. En sak bör emellertid inskärpas:
programmet innebär icke något litteraturpolitiskt partitagande. Hans
ståndpunkt betydde en frontställning, säger han i brev till Wikblad
19 nov., icke endast mot »de inlärda fraserna med ’Hellas och Rom’
till utgångspunkt» utan också mot »den andefattiga naturalismen».
I positivt hänseende innebure den, att han ville förbinda det djupt
personliga med det allmängiltiga, vara oavsiktlig och ändå inverka
»just på det hos sin tids menniskor, hvilket är utmärkande för den
epoken till skillnad från alla andra». Hans ställningstagande är
således oberoende av skolorna. Man kan tänka sig, att han i
första hand avsett de lyrisTca partialternativen, låt oss säga
exempelvis Wirsén och Bååth — ingendera tillfredsställde honom, allra
minst Bååth. I brev till Seligmann 12 mars anmärker han sålunda
med skärpa på det andefattiga och tradiga i dennes naturalistiska
detaljbeskrivning. Och i brev till Wirsén 19 juni framhåller han
lika bestämt och lika uppriktigt, att Jcänslan vore all poesis kärna
och livsvillkor. Den själlösa naturalism, som nöjde sig med blott
sensationer, skulle snart förefalla gränslöst tom och fattig. Vad
han söker är med ett ord hj ärtetonerna, känslans naturlighet och
uttryckets omedelbara enkelhet.
Det är alltså en självständig linje Snoilsky fullföljer, och man
kan tillägga att den har ursprungliga anknytningar. I det följande
årets dikt Till OnJcel Adam har han som sin åttitalssträvans motto
ställt satsen »en svensk, som skrifvit för svenskarne» —det är det
tidigare programmet »den gamla svenskhet, som finns qvar hos Jer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
