Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Henry Olsson
men ur de konstrikt arbetade pokalerna dricka få, den fattige har ur
dem ej fått en enda dryck — nej han drack ur en träskål, som
längesedan är försvunnen och ersatt med en ny. Skall framtiden då dricka
ur dess pokaler, som skimra af guld och ädla stenar? Det är ej
troligt. Framtiden läskar sig, som nutiden, ur simpla träskålar och
lerkrus, men de dyrbara arbetena af Benvenuto Cellini stå i »Gröna
hvalfvet» ej för att begagnas utan för att beundras. . . . Det är idén,
som skall lefva om den är sann, ty då är den en gnista af Guds
egen tanke.1
Problemställningen kunde lika väl vara ett direkt kontrasterande
av Snoilskys 1’art pour l’art-poesi och hans demokratiska diktning1;
som jag1 senare skall visa, är det icke enda gången Onkel Adams
uttalanden synas speciellt myntade på honom. Samma reflexion
gör nu emellertid Snoilsky inför anblicken av porslinsarbetarens
hastigt framtrollade kannor och fat. Det var inga praktpjäser,
men det var vad det dagliga behovet i tusentals hem krävde. Vid
dem skulle den hungrige dagakarlen få sin knappa måltidsro och
heta och torra läppar få en styrkedryck. Och förödmjukad jämför
han sin egen gagnlösa lyxuppgift med denna i sin ringhet
sain-hällsnyttiga och höga gärning:
Ja, hell och åter hell hvar okänd hand,
Som skänkte form åt skålen, till hvars rand
Går varm och brådskande en törstig mund,
Då nötta verktyg hvila för en stund!
Det är samtidigt en hyllning till »hjertemenniskan» av Onkel Adams
författartyp.
I den alltigenom svenske och av svenska folket så hjärtligt
avhållne tendensdiktaren Onkel Adam hade Snoilsky sålunda funnit
sitt poetiska 80-talsideal. »Ej konsten, utan hjertats snille gör
oförgänglig poesin», heter det med direkt anknytning till nyss
citerade brevuttalande i det följande årets hyllningsdikt. »Träskeden
bredvid silfverskeden en plats vid diktens taffel fann» — detta är
en annan vändning i samma dikt, på en gång varierande
symboliken i Onkel Adams berättelse Träskeden och anknytande till I
porslinsfabriken. Att detta Onkel Adam-ideal liksom direkt kan
utläsas ur I porslinsfabriken, därom finner jag också ett
vittnesbörd i Edvard Bäckströms yttrande om poemet i brev till Snoilsky
1 A. st., Sthlm 1880, s. 39.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
