Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Henry Olsson
förbättra de armas och åsidosattas ställning genom upplysning och
förnuftig frihet. Och i dikten manar han först och främst till
utjämning mellan klasserna. Han vill för den lyckligt lottade utmåla
alla hans förmåner för att riktigt hos honom inprägla hans
beroende av och tacksamhetsskuld till den tjänande brodern, han vill
förmå honom att komma arbetaren till mötes som en like och vän,
personligen stödjande honom i hans intellektuella och moraliska
förvandling. Men vore denna vädjan förgäves, har han också ett
memento till överklassen, inskärpt såväl genom den skrämmande
bilden »ett haf af hufvu’n i storm» som genom slutstrofens
hotfulla varning: »men minns: hvad du gör, gör snart!» Han vore
oviss, skriver han själv till Retzius 29 juli 1883 *, huruvida de högre
klasserna, till vilka stycket vore riktat, skulle kunna uppmjukas
enbart genom broderlighetens ande; »en liten dosis helsosam fruktan
tror jag skulle här fortast operera underverk».
Man har svårt att förbise en viss dubbelhet i diktens
psykologiska inställning. Å ena sidan har skalden otvivelaktigt betraktat
sig själv som exponent och reagerande samvete för de av ödet
gynnade, och hans »stoppade divan» har blivit honom ett pinoläger.
Men å andra sidan dämpas och undantränges denna ton efterhand
av en annan, avogheten mot ståndsbröderna. Hade den ombonade
och »gynnade» existens han slutligen räddat åt sig icke varit en
med möda vunnen tillflyktsort undan hätska förföljare och hade de
för mänsklig rättvisa kämpande arbetarleden i själva verket icke
samma fiender som han? Medan han i övrigt givetvis saknat all
djupare intimitet med proletärens uppfattningssätt, hade han
sålunda med hela sin själ upplevat den utstöttes bitterhet. Och
dessutom synes första hustruns död i mitten av nov. givit ny
aktualitet åt hans känsla att vara föremål för trakasserier hemifrån;
särskilt grämde det honom, att han uttryckligen förbigåtts som dotterns
förmyndare. I brev till Estlander 27 jan. 1883 talar han sålunda med
mycken förbittring om sin högmodiga och oförsonliga f. d.
familjekrets: »kan jag genom verk, hvilka svenska folket anser förtjena
tack, skapa mig en litterär ställning, vet jag att jag på mina hätska
fiender tagit en eftertrycklig ’hämnd’ — en hämnd af tillåtet slag».
I samma anda yttrar han också i brev till Wirsén 26 dec. 1882, att
hans hjärta vore »bräddfullt af bitterhet». Och medan han rörande
den sociala reformens gestaltning som bekant kände sig oviss, tvekar
1 Carl Snoilsky och hans vänner II, s. 71.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
