Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 75
avskäras. Man får nämligen icke förbise, att Snoilsky alltid var
och förblev nationalist. Den stora nationella frågan, Sveriges
försvarsfråga, låg honom varmt om hjärtat, dess ständiga
försumpning smärtade honörn, och risken att snart mista Norge gjorde den
dubbelt aktuell. Då vissa radikaler genom Lagerberg förhörde sig
om hans ställning till frågan om Sveriges neutralisering, lämnar
han sålunda 15 april 1883 ett mycket upplysande svar, utgående
från den allmänna känslostämningen, att
det till en viss grad pinsamt berör mig att tänka, det vi, det gamla
minnesrika Sverige, inför hela Europas ögon skulle sjelfmant ställa
oss i samma kategori som Schweiz och Belgien, dessa politiska
territorier utan naturliga gränser, utan språklig eller nationell enhet.
Säkerligen har han känt det som ett bjudande krav att
ingripa, att sjunga sitt folk samman, men till Lagerbergs
uppmaningar i den riktningen svarar han 10 mars, att hans kontakt med
de breda lagren vore alltför ringa: »i alla händelser förslå icke
mina krafter till ett så högt värf, för en så vid krets». Stenbocks
vision av bataljonernas tramp till tonerna av den marsch han
själv diktat blottar kan man säga skaldens hemliga strävan. Hans
brinnande åstundan att vara de tusendes skald, att älskas av och
spela en roll för gemene man, har här fått ännu ett uttryck. Med
denna ambition synes ha förenats ett behov att säga
konungen-vännen, att han trots missförstånd och radikala avsteg fortfarande
vore samme gamle traditionalist. Fast står i varje fall, att i
Stenbock vid svarfstolen finnes en stark och ömmande känsla för
Sveriges gamla ärorika existens, och analysen kan i detta fall
bekräftas genom en jämförelse med dikten Bägaren av 1877, som är ett
maningsord just i försvarsfrågan. Bägaren med Carols namn och
strider är en symbol för Sveriges minnesrika historia, den har
tillhört den siste av Måns Bocks dragoner och är en »relik i ätteleder
gömd» — gång på gång framhåller skalden sprödheten och
bräckligheten i denna enda skimrande återstod av vår ära, lätt förintad
vid grannens minsta anstöt. Det är i denna dikt fullkomligt samma
oro för landets frihet och landets ära — de höga ämnen som borde
fyllt hans sång — som sedan pulserar i Stenbock vid svarfstolen.
Samtidigt med den senare dikten gör han också i brev till
Lagerberg 10 mars ett uttalande om Norge och försvarsfrågan, visande
att denna känsla just då varit aktuell för honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
