Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 87
med dess anläggning hade det varit naturligare, om den utmynnat
i den hyllning av tidens ungdomliga idédjärvhet, som är dess
naturliga höjdpunkt — icke som nu i vemodig resignation. Med
sina abstrakta framtidsdrömmar verkar den onekligen dunkel. En
linje, som med lätthet kan urskiljas i dikten, är emellertid dess
strävan att slå en brj^gga mellan en gången ungdomsgeneration
och dagens. Betecknande nog skulle ingen anmälan av de nya
dikterna göra Snoilsky så mycken glädje som Geijerstams, där det
yttrades, att denna senare poesi icke betecknade ett övergivande
utan ett fullständigande av hans tidigare ståndpunkt.1 Om jag icke
misstager mig, förnimmer man dessutom i stycket ett eko av Ibsens
båda studentmötesdikter 1875, Sanger-hilsen til Sverig och Långt
lovte. I studentungdomens signaler hade Ibsen tyckt sig höra »det
vordendes» melodi, den nya tidens vårsång: »Sånger-skaren er de
unge, / og i folkets sind / sanger-hvervet er at sjunge/nye tider
ind/». I den senare dikten har hoppfullheten emellertid måst vika
för en smula vemodsblandad ironi. Vid jämförelsen med den tyska
och italienska ungdomsrörelse, som orubbligt velat och förverkligat
sin dröm, känner han sig främmande för hela detta sorglöst
pompösa skådespel med dess sångkörer och vindfyllda fanor:
Der går vi og drömmer og ved ikke råd
til en bristende eller bærende dåd.
Når kommer og rusker os op af dosen
århilndredets ånd med århundredets lösen?
För Snoilsky blir det hänförda ynglingatåget med dess sång
efter höjt ståndar till en bild av ungdomens eviga idealism, som
binder de varandra avlösande generationerna samman. I denna
osjälviska, för världen dåraktiga entusiasm ser han därför först och
främst ett jordens och ett släktets salt. Men med en ansats till
Ibsens nyktra skepsis står också han i spänd förväntan på själva
de avgörande lösensorden, på den dag då ungdomens vaga
dröm-merier omsatts i viljekraf tig handling till världens omskapande
och förbättring. I den följande hyllningen till 80-talsdecenniets
lyckliga ungdom, uppväxt i en på idéer fruktbar epok, torde man
i själva verket ha ett uttryck för Snoilskys innersta förhoppning,
att hans altruistiska och ovärldsliga strävan just hos ungdomen
1 Brev till Estlander 3 jan. 1884.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
