Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 89
tal sidor. Dit ha förmodligen hört de båda odaterade styckena
Emigrationen och Gossarne leJca soldat samt Vinets ande.
Jude-icyrTcogården i Prag var först i okt. klar till tryckning. De bägge
återstående poemen Blodboken och Så och ej annorlunda ha
möjligen tillkommit tidigare, man kan tänka sig maj—juni.
Av flera författare har uttalats, att Blodboken skulle vara
skriven redan strax efter krisen 1879, något som dock motsäges av
dess alternativa titel i Snoilskys korrespondens med Seligmann,
Blodboken vid Pillnitz. Av det föregående är också klart, att
skaldens revoltstämning under hela denna tid varit lika levande. För
styckets sammanhang med en av Brandes’ dikter hänvisar jag till
Bööks framställning. Snoilsky hade just vid midsommartiden
mottagit Brandes’ Mennesker og Vcerker, där denne omtryckt sin
tidigare essay över skalden samt gjort ett tämligen kyligt tillägg om
den nyare samlingen av 1881. Tydligen vill han ha Snoilsky mindre
»human og etisk», mera i överensstämmelse med sitt eget program:
väcka anstöt, och han väntar sig i nästa samling få se mera av
de svarta svanornas flykt. Var det efter denna nya vädjan
Snoilsky skrev Blodboken? — I den förnämt stela slottsparken är
blodboken det enda störande brottet mot det normala, en flammande
protest, ett rop av lidelse och glöd. I trots av den förolämpade
aristokratiska Kinapaviljongen, som gärna ville låta yxan gå, står
trädet dock kvar; kvällsvinden viskar milt bland bladen, i dess
förtrogna skugga gråter den förjagade skönheten ut sin smärta, och
i dess krona älskar sångens fria fågel framför allt att sjunga. Man
undgår icke intrycket, att den utmanande appellen mot diktens
slut mattas, att trädets flammande färg alltmer smälter in i den
jämnstrukna idyllen. Jag skulle tro, att detta symbolens
förborgerligande är ett resultat av Snoilskys senare försök till
neddämp-ning. Saken var nämligen den, att skalden, sedan manuskriptet
insänts till förläggaren, plötsligt ångrade sig och återfordrade
dikten, som han fann oklar och mindre tilltalande, varför han »denna
gång ej ville hafva den med». Senare kom han emellertid att göra
en mindre omarbetning, som han själv fann lyckad, och ansåg sig
därefter kunna medge styckets tryckning, dock med villkor att det
insattes på annat ställe än mellan Caroline Mathilde och
Kärleksgrottan vid Biarritz, vilken placering han funnit »mycket illa vald».
Som Warburg påpekat, har han tydligen ansett, att dessa dikters
inre samhörighet och subjektiva innebörd vid en sammanställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
