Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 91
inokratisk social anda. Snoilsky befinner sig givetvis på den senare
linjen. Han tar ämnet rent sakligt, även om Ibsens och
80-tals-diktens visioner av det transoceana Gimle ingalunda gått honom
spårlöst förbi. Men i grunden är det Svenska bilders demokratiska patos,
som ännu en gång återväckts hos skalden, och i uppläggningen
erinrar stycket om en dikt som Carolus Linnæus. — I början av
80-talet hade utvandringen som bekant en högflod, och Snoilsky hade
länge grubblat över »denna förfärliga emigration, som årligen
undanrycker oss flera armar än Gustaf Adolf behöfde för att utföra sina
storverk». »Hvad är väl dess anledning om icke detta dunkla
allmänna missnöje», skriver han i ett förut citerat brev till Wirsén
maj 1882. Jämförelsen återkommer i dikten, där stormaktstidens
blodavtappning kallas en moralisk kraft, lyftande och stärkande
genom själva sin förlust, medan emigrationens blodstribut till ett
främmande land endast gåve anledning till tröstlös pessimism. Med
trotsig glädje utbytte emigranten det gamla hemmet mot
framtidslandet i väster, där arbetaren vore ädelboren och njöte sin mödas
fulla lön, där en kungsväg öppnade sig för dugligheten och där
konventionella fördomar, statskyrkotvång1 och tryckande grundskatter
vore okända hinder. Det är som synes ett helt socialt program,
men främst vill dock skalden predika sin förbrödringslösen. Först
då folket genomträngts av en ny anda — »offervillighet och
brodersinne, vakenhet och nit för allmänt väl» — kunde det utan fruktan
motse tidens storm. Först då de lyckligt lottade vaknat till insikt
om allas lika rätt till ideella och ekonomiska värden — vetenskap,
konst, rikedom — först då nationen genomträngts av kristendomens
broderliga gemenskap mellan klasserna, kunde den sammansvetsas
till ett enda folk. Det är den grundligaste sammanfattning
Snoilsky över huvud taget givit av sin sociala strävan. Men i samma
ögonblick har han också haft klart för sig, att detta program
varken skulle bliva »idealister eller realister» till lags, jag citerar
hans brev till Wikblad 2 aug.: »De förra anse naturligtvis som
en hädelse minsta antydan, att allt ej är felfritt och
oöfverträffligt i samhället (inclusive statskyrka, fattighus, jordskatt o. s. v.);
1 Mot statskyrkan visar sig Snoilsky denna tid ovanligt frän. Kyrkomötet
1883 föreföll honom — enligt brev till Estlander 12 okt. — alldeles särskilt
»kinesiskt» och »inhumant»: »man tänker mera på Concilium Tridentinum än på ett
kyrkomöte i XIX:e seklet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
