Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Henry Olsson
ringen m. fl. äro exempel på huru sådana stycken i
verldsför-bättrarstyl icke skola skrifvas». I själva verket hade han i dikter
som dessa sökt sig tillbaka ända till den retoriska Tegnérstilen,
vars begreppsmässiga resonemang han säkert känt främmande för
arten av sin förmåga, som helst rörde sig i bild. Närmare sitt
ideal att ge betydelsefulla och omedelbart tändande symboler hade
han då kommit i poem som Afrodite och Sliparen och Gossarne leka
soldat — här var det snarast Viktor Rydberg, som varit hans
föredöme. Men enligt Snoilskys mening hade detta verklighetslyrikens
problem ännu icke blivit löst, och djupast i hans själ bodde ett
annat ideal, den folkligt nationella strävan och ödmjukt äregiriga
dröm, som jag kallat hans Onkel Adam-komplex. Man kan
naturligtvis hävda, att förverkligandet därav hindrats icke endast av
hans klassiskt aristokratiska form utan också av hans blods
slottstappning, av att hans djupare instinkter skyggat tillbaka för en
mera intim beröring med de kroppsarbetande klasserna. »Jag
känner min hufvudbrist — den att ej från ungdomen hafva lefvat folkets
lif — bildning och uppfostran i ensidig klassisk riktning hafva
gjort mig liksom det ojemförligt stora flertalet af våra litteratörer
mindre egnad att tala till de djupare folklagren», skriver han själv
10 mars 1883 till Lagerberg.1 Problemet var från denna synpunkt
sett olösligt, och ju mera det trängde sig på honom, dess mera
modstulen och främmande kände han sig; han tyckte sig ha förlorat
själva förmågan att återge det karga nordiska skaplynnet, att fånga
hemlandsnaturens allvarliga och enfärgade ton.
Däremot behöver man icke tänka sig, att Snoilsky med sin
strävan efter en rätt folklig uttrycksform velat sluta upp på en
radikalare socialpolitisk linje. Snarare tvärtom. Radikalismen i
Snoilskys sociala diktning, den mot de gynnade hätska och
hänsynslösa stämningen, kommer dels av hans förnimmelse att vara
prickad och utstött ur ståndskretsen, dels av att han i sitt
känsloliv hängt fast vid en aristokratisk ståndpunkt och orientering, som
han med sin medvetna Övertygelse lämnat bakom sig. Att han i
likhet med samtidens talrika indignationsdiktare skulle velat dväljas
i skildringen av olycka och nöd, finns däremot ingen anledning
att antaga. Mot en sådan inriktning tala icke endast hans
försiktiga och måttfulla natur utan också hela hans sociala program, som
syftade till utjämning och försoning mellan klasserna. Hans ome-
1 Jfr ovan s. 68 och vidare Samlaren 1929, s. 205 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
