Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Språkdrag hos hand 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 Erik Neuman
I medelsvenskan tillhöra sådana skrivningar däremot
ovanligheten, allra helst i handskrifter före slutet av 1400-talet (= hand
2:s parti). Kock har i Sv. ljudh. II, s. 144 f. i en del fall med
full rätt misstänkt lågtyskt inflytande.
Han har däremot ej tänkt på möjligheten, att danska
skriv-vanor kunna ha spelat in. Så har emellertid uppenbart varit fallet
i den av honom efter Söderwall från FM1 s. 24, 25 anförda formen
lauat sup. lovat’ s. 24 (och lauan f. löfte’ s. 25).
Diplomet i fråga, som utgör en vidimation av ärkebiskop
Henrik samt biskoparna i Linköping, Strängnäs, Västerås, Växjö och
Åbo av tvenne brev angående överlåtelsen av Tavastehus’ slott och
län av Bo Jonssons testamentsexekutörer till drottning Margareta
(utfärdade av biskoparna i Linköping och Strängnäs och en del
världsliga stormän), är ett typiskt exempel på vad jag i min
artikel Till frågan om medeltidsdiplomens utskrivare2 kallat
»intressesynpunkten». Det är säkerligen ej någon av biskoparnas
skrivare, som utskrivit vidimationen utan en av drottningens. Därom
vittnar klart och tydligt språket, som närmast kan karakteriseras
som dansk avskrift av ett svenskt original. Det svenska originalet
skymtar i de visserligen i ringa utsträckning bevarade
ändelsevo-kalerna a, i, u (o), t. ex. ludande part. pres., lauat (=louat) sup.
s. 24, lauan (= louan) f., Thœtta pron. dem. s. 25; hatvin 2 pL pr.
ind., cerin 2 pl. pr. ind., varin 2 pl. pr. konj. s. 25, i verio. Til . . .
visso s. 25 samt de många egennamnen på -son, som det ju är rätt
förklarligt att avskrivaren bibehållit. Danskan misstänker man
redan, då man ser den i svenska handskrifter ovanliga skrivningen
-t(h) för -dhs (Thorth ’Törd’, met .. nathœ, gothce adj. g. pl. m. s.
24, ethar pron. pers. ack. ’eder’) och den nästan genomgående
ändelsen -ce för -a (biscopœ n. pl. m., gothce adj. g. pl. m., hauce 3 pl.
pr. ind., thettce pron. dem s. 25, hauce inf., varce inf. s. 25). Denna
misstanke övergår till visshet inför former som shrabathce part. pret.
ne. pl. ’skrapade’ s. 25, viderlict adj. ne. ’veterligt’ s. 25, ladum
1 pl. pr. ind. låta’, vpladet sup. ’upplåtit’, righe(si)ns ’rikets’ s. 25, 26.
5. Några enstaka former av intresse äro Mpmanahafn nom.
propr. v. 1490 och iuncfruhafn nom. propr. v. 1765 hos hand 2
samt Mpmanahaffn (: gagn) v. 424 hos hand 1. Att namnet på Dan-
1 = Nya källor till Finlands medeltidshistoria, utg. av E. Geönblad, Köpenk.
1857.
2 Studier tillägnade Axel Kock, s. 394.
3 Jfr dock Beckman, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (SFSS 44) s. 165.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
