Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Språkdrag hos hand 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 151
vidkommande en våldsam licentia poetica. Det är knappast en
tillfällighet, att Schiller n. Lübben (Mnd. Wb. II, s. 190 a) och Lexer
(Mhd. Wb. I, s. 1170) jämte n. och a. pl. kende också upptaga
hände.
d. Det är ej blott hos hand 2, som det finnes dylika rim.
Också, hos hand 1, vars parti, såsom vi ovan sett, utgör en
omarbetning av hand 2:s manuskript, ha trots omarbetningen en del rim
utav detta slag fått kvarstå.1 Sålunda lyda v. 348 f.:
tha konungin fik the bref: forstanda
han senda budh om al siin landa. .
A. Lasch, a. a. § 373, säger om pluralen i medellågtyskan:
»lendere . . ., gewöhnlich lånt, lande». Vad medelhögtyskan angår,
upptager visserligen Lexer (I, s. 1822) blott pluralerna ’lånt u. lender1?
men då formen lånt är den äldre formen (nybildningen lender
uppträder först på 1200-talet)3 och neutra av denna typ enligt H. Paul,
Mhd. Gr.9 § 123 Anm. 4, »schön frühzeitig wie im nhd.» få tillagt ett
-e i pluralis, kan man apriori antaga, att formen lande funnits. Hos
K. Weinhold, Mhd. Gr.2 § 454 har jag också funnit a. pl. lande,
visserligen anförd blott i rim.
e. Vid behandlingen av hand 2:s förväxling av -d och -ti slutljud
(ovan s. 144) har jag redan anfört några fall, där en form, som i
svenskan slutar på -Æ, får rimma med en, som i svenskan har -t.
Fler finnas emellertid. Så har jag från hand 2 antecknat badh
3 sg. pret. ’bad’ : matt a. sg. m. ’mat’ v. 2631 f., hat a. sg. m. ’hatt’:
samma stadh adv. ’sammastädes’ v. 2449 f. u., tijdh ’tid’: frijih adv.
fritt’ v. 1712 f., shöth 3 sg. pret.’ (hän)sköf : bödh 3 sg. pret. ’bjöd’
v. 1308 f. Eimmen förklaras bäst av författarens tyska
härstamning. Troligen har han, även när han talat svenska, uttalat -d i
slutljud som 4, vilket ej hindrar, att han kunnat lära sig skriva
tämligen korrekt.4 Otänkbart är naturligtvis ej, ett rimmen kunde
vara påverkade av rim i äldre svenska diktverk, men från
Eriks-krÖnikan, som författaren troligtvis närmast haft till förebild,
anföras av Cederschiöld, Eimlista till Eufemiavisorna och
Erikskrönikan (Göteborgs högskolas årsskrift 1902) ej alls några dylika
1 Mer därom i det följande!
2 Müller-Zaencke (I, s. 395) blott lånt.
3 Se H. GtÜrtler i Beiträge zur Geschichte der dentschen Sprache und
Litteratur 37, s. 609.
4 Jfr dock de ovan anförda förväxlingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
