Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Språkdrag hos hand 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Erik Neuman
också ett upsatisch. I så fall kan upsatis vara en härur
ljudlagsenligt utvecklad form, ty övergången sch > s (ss?) i slutljud tycks
i medellågtyskan vara mycket vanlig. A. Lasch säger i ovan
anförda arbete § 334 (slutet) om övergången: »Mnd. beispiele finden
sich aus dem ganzen gebiet».1
Vare sig nu vpsaattis är att tolka som genitiv singularis av
upsate eller som ett adjektiv, säkert är i varje fall på grund av den
betydelse, som måste ansättas för uttrycket vpsaattis sin, att detta
härstammar från medellågtyskan.
2. Ett annat ord, om vilket detta torde gälla med nästan
lika stor sannolikhet, är ’på’, som förutom under de vanliga
formerna (vp)pa, (vp)po2 även förekommer under formerna vppe
(v. 1260 u.3), vpp (v. 1698 u.4, 2238: 75) och vp (v. 1536 u.6).
Teoretiskt sett låter det naturligtvis tänka sig, att i ett uppå
ihre sidor (med det starkaste trycket på ihre) uppå ljudlagsenligt
skulle utvecklas > uppce1 > uppe > up, men då formerna uppe, up
dels saknas hos Schlyter och Söderwall8, dels också — såvitt jag vet —
i nysvenska dialekter, gör man klokast i att sammanställa dem med
det tydligen från medellågtyskan härstammande vpsaattis sin, vilket
ligger nära till hands, då man vet, att msv uppå (pä) ’på’ i
medellågtyskan motsvaras av up(p)e (oppe) eller up (op).d
Emellertid är det inte blott den medelsvenska prepositionen
uppå (pa) ’på’, som i medellågtyskan har nämnda motsvarighet utan
även de medelsvenska adverben uppe och up. Då alltså
medellåg-tyska uppe, up i medelsvenskan motsvaras dels av uppå (pä), dels
av uppe, up, är det ju att vänta, att en lågtysk skrivare, även om
han rätt länge varit bosatt i Sverige och hjälpligt behärskat språket,
understundom i obevakade ögonblick kunnat göra en
sammanblandning och än använda uppfe) för uppå (pa) än åter uppå (pä)
för upp(e).
Ett exempel på detta senare finna vi i v. 1869 f., som
ursprungligen lytt:
1 Jfr f. ö. Chr. Sarauw, Niederdeutsche Forschungen I (Köbenhavn 1921), s. 416.
- En gång oppa: v. 2238:3.
3 the stormde fast vppe alla sidho.
4 oc sJatlle wara got vpp alle sidha.
5 Mädhan the kunde vpp engelbret ey winna.
6 vp thre sidhor han ther fore rykte.
7 Jfr A. Kock, Sv. ljudhist. 4, s. 228.
8 Tre av hand 2:s former saknas nämligen helt och hållet hos Klemming,
och den fjärde (v. 1536 u.) är begraven i »Mindre Ändringar».
9 A. Lasch, a. a. § 184.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
