Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 Victor Svanberg
Från februari 1886 förekomma i almanackan och Stora boken
notiser om arbetet på romanen insprängda i upplysningar om
hemlivets små tilldragelser och stämningar. Ett par av dem, som angå
förhållandet till mannen, skola anföras. Ankomstdagen, 1 februari,
innehåller almanackan bittra ord av besvikelse: »Vid stationen mötte
oss gubben; kall, surmulen och grå. Inte var det någon glädje att
komma ’hem’.» — Vad som här frapperar är att Ernst Ahlgren
vågat hoppas ett bättre mottagande och längtat efter att hemmet
skulle förtjänat sitt namn. Yttringar av van trevnad äro sedan
nästan dagliga, men alltjämt är hon, den förr hårda och
stridslystna, plågad av kylan, angelägen att tina upp den och snål efter
glada stunder. 17 och 18 februari antecknar hon, att hon arbetat
på Fru Marianne med gott humör. I Stora boken 26 februari
utvecklas ett litterärt program gående ut på att dikten skall göra
människorna gladare och bättre, ej förta dem livsmodet; Ernst
Ahlgren vill hellre »skriva så menlöst som Amanda Kerfstedt än så
ihåligt som fru Agrell» och åberopar Dickens som exempel på
hälsobringande författare: »Hur blir man icke tuktad för sina fel,
hur lär man sig icke älska allt det enkla, sanna, goda i livet.»
Viktigare än dessa och liknande regler i fråga om skriftställarskap är
motsvarande föresats att vara förnöjsam i umgänget med människor.
Sällskapslivet må undvaras, fattigdom och ålderdom ej skrämma.
Och sedan följa ett par rader, som låta ganska likt ett pater peccavi:
»Och ett hem får jag väl en gång, om jag bara ger mig till tåls.
Tillgivenhet behöver man aldrig gråta för, om man är tillgivenhet värd»
(Dagboksbl. II: 49 1).
1 mars har hon skrivit »trögt och olustigt», men följande dag
är hon rätt nöjd med sin värld och vänligt stämd mot sin gamle
make, vars snara död hon motser med — efter allt att döma uppriktig
— sorg. 5 mars har hon nedskrivit ett par rader, i vilka litterär
ambition och personlig pliktkänsla äro oskiljaktigt förenade:
»Försökte hugga i med Fru Marianne. Det är just arbete och
’selvover-vindelse’ som behövs.» 6 mars är hon nedstämd över att ha måst
fira sin födelsedag utan present av »gubben», och skriver de båda
närmast följande dagarna i trötthetens tecken på romanen.
Som jag redan antytt, blev lönen för de goda föresatserna ringa.
Blott en enda gång har jag funnit uttryckligen markerat, att
postmästaren uppskattat sin hustrus inviter till försoning. Det är 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
