Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 201
april: »Försökte ruska upp gubben till förnuft och fick verkligen
fram en mild min».
Inte heller har hon upphört att ge anledning till missnöje från
hans sida. Frampå våren blev hennes ställning till Lundegård mer
ömtålig än någonsin. Hennes man har tydligen sett de båda
litteratörernas umgänge som erotik av ett eller annat slag, ty 7 maj
antecknas i Stora boken: »I går skulle vår gubbe försöka att göra
mig svartsjuk». Om Lundegårds far säges samma dag, att han
önskar få sonen bort hemifrån: »Ett av skälen varför Axel borde
resa var folkets prat om honom och mig» (Dagb. II: s. 93, resp.
92). Icke blott de mer eller mindre utomståendes syn på de bådas
kamratskap gav henne anledning till självrannsakan, deras relationer
inbördes genomgingo samtidigt en allvarlig kris. Lundegård
uppträdde i några föredrag som en förkämpe för fri kärlek. Ämnet
hade förut varit på tal i deras brevväxling och Ernst Ahlgren hade
icke dolt, att hon ogillade hans åsikter, varvid hon utsträckt sin
kritik till att gälla hela hans livsinställning, som hon fann ensidigt
negativ. Linder har uppmärksammat denna reaktion mot
radikalismen och konstaterat dess återverkan på äktenskapsuppfattningen
i Fru Marianne. Men för diktverkets genesis minst lika viktig
som denna teoretiska omorientering synes mig den intimt personliga
självprövning ha varit, som mellanhavandena med Lundegård
framtvingade.
Medan hon ogillade hans teorier, tvekade hon ej att personligen
träda i bräschen för honom på det mest generösa sätt. Hon reste
på hans anmodan in till Lund och blottställde sig med att närvara
vid hans uppseendeväckande föredrag i sedlighetsfrågan. Och hon
åtog sig att blidka hans far kyrkoherden, när denne råkade i
uppror över den skandal sonen ställt till. Under de upprörda scenerna
bragtes hon ännu närmare motsidan. Den kärlek hon sett kvinnorna
i hans familj lägga i dagen mot avfällingen drev hennes sympati
för traditionella ideal ytterligare i höjden och kom henne att 22
april skriva till sin immoralistiske vän: »Ja, jag bryr mig inte om
att skona dina ateistiska känslor, jag säger: Grud hjälpe en att bli
god mot dem man har omkring sig, samhället hjälper sig nog ändå»
(Dagb. II: 87). 7 maj anförtror hon Stora boken »en hemlig
farhåga — — — att allmänna meningen kan ha bedömt honom säkrare
än jag» (a. a. s. 93). Under alla dessa dispyter och bekymmer
gnager djupast sorgen att känna dens likgiltighet, som hon gör så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
