Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 203
Författarinnan bedrog sig, om hon trodde att hennes diktnings
fortgång berodde av goda föresatser och av hurudana modeller hon
valde. Hon hör ej till den typ av diktare, som kommendera sin
arbetslust, den kommenderade tvärtom henne, och hon valde icke
modeller. Stoffet i hennes romaner är hennes eget liv och de
människor, som ingripit däri. Den sist återgivna uppmaningen till sig
själv nedskrev Ernst Ahlgren i ett upprört ögonblick, mitt i det
första stora vredesutbrottet mot Axel Lundegård. Hon hade skrivit
brev till hans Stockholmsadress och samma dag fått veta, att han
nu var i Göteborg och alltså ej vårdat sig om att meddela henne
adressändringen. Det är i vredesmod över hans vårdslöshet hon
gör sina Bragelöften om romanen:
Jag blev så ursinnig, att det brann och bultade i huvudet.
Jag blev som om jag fått ett käpprapp och som om min näve knutits
för att slå igen. Ja, slå igen, det var det jag ville. Och med
sammanbitna tänder återtog jag arbetet med Fru Marianne. Harmen väckte
min energi, jag tänkte jag skall lyckas: Jag skall lyckas för att icke
låta förödmjuka mig!
Man får en inblick i känslornas och diktandets logik, om man
gör sig besvär att ta reda på vad det i ursinne mot Lundegård
omarbetade första kapitlet innehåller. Marianne får ett friarbrev från
en man, som hon flyktigt mött på en bal, som länge dyrkat henne
på avstånd och nu oväntat uppvaktar med sitt giftermålsanbud.
Den unga skönheten är van vid uppvaktning och tar anbudet ganska
nonchalant. Det är som man ser en kontrastassociation, som här
förenar dikt och liv. Författarinnan skriver brev och känner sig
förödmjukad av mottagarens nonchalans. Romanens hjältinna tar
mot beundrande brev från obekanta.
Därmed är sagt, att förhållandet till Lundegård väl kunnat
inspirera den erotiska problematiken i Fru Marianne, men alls icke
ge stoff åt dess konstnärliga gestaltning. Däremot har diktarinnan
icke behövt gå utanför sin egen erfarenhets sfär för att finna det
material, hon behövde. Så fullständig är den enastående själsbikt
hon lämnat eftervärlden i Stora boken, att man kan följa, hur just
den obesvarade och halvt omedvetna kärleken till Lundegård
aktualiserade äldre upplevelser, som varit otvetydigt och ömsesidigt
erotiska :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
