Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 Victor Svanberg
Sådana äro de alla från den okunnige -hudprepareraren till den
sentimentale X, min värderade kamrat icke undantagen: talar man med
dem, så är man kär i dem, och då skola de naturligtvis dra sig
tillbaka. — Nej, Bill, du var åtminstone en tillstymmelse till karl med
det, att du inte hade denna vanvettiga förfäran för en förälskelse.
Och för det kan jag sakna dig alla mina dagar, men du begrep inte
litteratur och så var du förfärligt naiv. Gamle gosse! Jag känner inte
den ringaste saknad över att du inte mer finns till. Jag saknar bära
en intelligent litteraturkamrat, som blev rädd att jag skulle vara
förälskad därför att jag var sjuk och sentimental ibland, lia, ha, ha!
Så ska de tro tills jag blir sextio år. Dumma människor, dumma
människor! Jag har varit förälskad och det så att det kunde rysa
från huvud till f o tab j all och så att blodet flög i mina ådror som om
det varit värmt vid fyrfat, men då var jag ung. (Dagboksblad II, s. 134).
8 juli 1886 tror sig Ernst Ahlgren vara färdig med Lundegård.
Hon ser med vemod tillbaka på en samvaro med ögonblick av fullt
förtroende och är på väg att skriva, att hon aldrig känt detta för
någon annan människa. Men hon återtar detta överord, och minnen
strömma över henne av en människa, som varit hennes känslors
förtrogne ojämförligt intimare än Liindegård:
Jag ser tillbaka på Lundegård som på ett gammalt, gammalt minne.
När jag säger till mig själv, att det inte är mer än tre månader sedan
jag såg honom stå här vid mitt skrivbord och läsa i denna min stora
bok just vad jag skrivit om honom själv, och att jag då kände ett så
lugnt förtroende, ett så lugnt och fullt förtroende, som jag aldrig visat
och aldrig känt för någon människa, då tycker jag att det är en saga.
Jag tycker att det måste vara längesen, det där, åtminstone tio år
— — — Nej? ^r narrades du. En gång förr har du känt tilltro
till en människas tystlåtenhet. Ja, men det var inte det här
instinktlika, det var något som man avtvingat dig dag efter dag, år efter år,
genom den noggrannaste försiktighet och förtegenhet, och det var något
som fått kämpa sig fram genom fiendskap, harm, onda ord, tårar och
försoning, bitterhet och glada upptåg. Jag menar det var helt annat»
Jag menar det kunde inte komma och gå som detta: den dagliga
gemenskapen i ont och gott hade skapat band (a. a. s. 122).
Bill ären sven sk-amerikan William Quillfeldt, som 1878—1880
vistades i Hörby och var trägen gäst i postmästare Benedictssons
hem. Han var gammal bekant till värden. Mellan vännen och
hustrun utvecklades ett vänskapsförhållande, om vilket den
kvinnliga partens dagbok har mycket att berätta. Här har män att söka
källan till mycket om ej det mesta av de erotiska situationerna
omkring titelfiguren i Fru Marianne. Icke blott ytterkonturerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
