Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Victor Svanberg
När Quillfeldt sommaren 1879 för en längre tid rest från Hörby, får
sammanfl ätningen av svärmeriet för vännen och troheten mot mannen
ett fullkomligt paradoxalt uttryck: »What a good husband I have!
I will love him, for he loves my Irother» (23 juli).
Man återfinner alla dessa stämningslägen hos Marianne,
förstärkta och renodlade. För att börja med det sista draget — de
båda männens vänskap och dess återverkan på kvinnan mellan dem
—, så är upplysningen, att Christian Benedictsson »älskade» William
Quillfeldt, unik i dagboken, som oftare betygar svartsjuka dem
emellan. Desto viktigare och rikare utbildat är detta motiv i
romanen. Den första och länge enda presentationen av Pål är Börjes
berättelser om sin till kärlek gränsande tillgivenhet och beundran
för barndomsvännen. När så den mycket omtalade plötsligt
uppenbarar sig, är Börje glad och stolt att vännen och hustrun trivas
med varandra; därav hans sagolika godtrogenhet mot dem. Men
Pål är ej heller kall mot den trogne vännen. Han återgäldar hans
beundran. Det är genom Pål, som Marianne får höra något om
hennes mans vackra ställning till sin präktiga mor (s. 228 f.) och
han, den förfinade världsmedborgaren, öppnar den tyckmyckna
stadsdamens ögon för att hennes bondske man kan vara annat än
obetydlig (s. 231). Den svage Pål imponeras inte minst av Börjes
fysiska styrka och njuter av att låta Marianne se prov på den.
»Så kom det sig, att mycket, som förut stött Marianne tillbaka som
ofint, det beundrade hon nu, därför att Pål gjorde det» (s. 206).
Pål är i sådana stunder så litet en förförare, att man snarare
kunde ha lust att kalla honom en uppfostrare. Han liknar däri
Quillfeldt.
Till och med de antydningar, som almanacksanteckningarna
giva om tillrättavisningar av denne gentemot väninnan — när han
som vi sett talar om trohet och försiktighet — äro fylligt och
tydligt utförda i romanen. Det är, med författarinnans åsikter om
tillåtligt svärmeri, ingen inkonsekvens, att efter blickar av den mest
lågande dyrkan — dock följda av blygsel — försäkringar om
pla-tonskt samförstånd bytas mellan de hemligt älskande:
»Det finns ting, som man aldrig talar om, Marianne, . . . fru
Marianne», avbryter Pål, när hon haft en kärleksförklaring på
tungan. Och den tillrättavisade är läraktig:
»Marianne var överlycklig. Fanns det någonting i världen annat
än detta, som ingen av dem skulle nämna, och som båda kände bättre
än om de tålat volymer» (s. 238 f.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
