Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 213
Sådan vi läsa romanen äro dessa reaktioner led i en raffinerad
förförelse, men de skulle också kunna leda åt alldeles motsatt håll.
Påls och Mariannes böjelse skulle ha kunnat stanna vid de
oskyldiga, behärskade yttringar, vi hittills samlat, och därur skulle ha
kunnat växa fram, eggad av Påls beundran för Börje, en ny
medvetnare och djupare tillgivenhet hos Marianne för hennes make.
Om utgången från början varit tänkt så, skulle romanintrigens
förlopp ha varit fullkomligt kongruent med den upplevelse, som visats
vara dess stoff. Ty vinsten av förhållandet till Bill har Ernst
Ahl-gren trott sig kunna summera så, att hon av honom fått den
stärkande vissheten om en mans tro på en kvinnas dygd. Det är
alldeles tydligt — och påpekat av Linder (s. 36) — att Quillfeldt
åsyftas, då Ernst Ahlgren i sitt brev till Bäckström efter deras
sammanträffande bestraffar dennes, som det förefaller, en smula
närgångna nedlåtenhet mot den litterata skånskan:
Ni tror att man där nere i Skåne lever »mossans lugna liv på
hällen», men även där kan man någon gång i ett par klara, ärliga
ögon läsa sagan om en kärlek som är dömd till döden, om man kan
se det lugnt, det blir en annan sak. Man har någon gång sett, hur
en kraftfull man kämpat för att tum för tum erövra herraväldet över
sig själv och mig syntes som liknade detta skådespel mera »ekens
strid mot stormen» än mossans lugna liv. Där nere har jag sett, hur
en kosmopolit, en »ateist», en »farlig person» allt detta oaktat
orubbligt trodde på renheten i ett kvinnohjärta, och hur detta kvinnohjärta
blev mera förädlat genom fritänkarens tillit än av alla
moralpredikanters vältalighet. (Dagboksblad I, s. 111).
Quillfeldts ateism har säkerligen varit värd sitt citationstecken;
någon litterärt eller filosofiskt avancerad ande har den farlige
kosmo-politen knappast varit. Dagboken redovisar hans och Ernst
Ahl-grens gemensamma läsning. Runeberg tar stor plats däri, och man
torde komma sanningen ganska nära, om man placerar Quillfeldts
fritänkeri på samma plan som Döbelns i Runebergs dikt. Han har
varit idealist, och hans erotiska ofarlighet intygas som vi sett av
dagboken.
I den anteckning sommaren 1886, där minnet av Quillfeldt dyker
upp, kallas han naiv och olitterär. Ernst Ahlgren känner sig numera
längre kommen och ställer mot sitt förflutnas idol den man, som
varit hennes kamrat på vägen mot beläsenhet och medvetenhet, Axel
Lundegård. Men innerst höll hon fast vid Quillfeldtstidens idéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
