Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 Victor Svanberg
slaknade och föll i vila — spänd, orörlig — med blodet i rasande
fart sjudande genom alla ådror. Var detta ännu ett slag åt hunden?
Mina ögon hade ingen blick. Hela min livsverksamhet var inåtvänd,
riktad endast på dessa ord, vars gåta jag ville tyda, men som blev
mig olöslig. Menade han, att den som kan svara på hans hårda ord
med min ödmjuka vänlighet icke har självkänsla. Ville han säga, att
dessa hans ord icke voro förhastade och att min vänlighet därför var
den feges undfallenhet? Menade han, att det slag, som föll i mitt
ansikte, icke träffade i misshugg, utan var välriktat och att det
därför endast kunde vara en människa utan självkänsla som icke vände
ryggen och gick bort för alltid? Hur kunde jag veta vad han menade!
Han säger det aldrig, aldrig. Harmen paralyserade mig och inunder
lopp förbittringen sjudande het. Jag blev kall och jag blev varm och
alltjämt stod jag nitad vid detta ställe. Varför kan jag aldrig komma
ur denna ovisshet. Varför kan det icke bli slut på denna hårdnackade
strid mellan mitt agg och min tillgivenhet;? Klarhet i vad han menar,
och segern skall icke vara oavgjord en minut!!! —––––Grubblande
återtog jag mina toalettbestyr, som frånvarande gick jag till sängs och
grubblade ännu sedan jag släckt mitt ljus. (Dagboksblad II, s. 139.)
Följande dag reste Lundegård ntan att ha fått höra den fråga,
som svävade på Ernst Ahlgrens läppar, om han ringaktade henne.
Hon förmådde ej följa honom till stationen, och hennes »avsked var
stelt». Medan de andra gå med honom, sitter hon hemma, avvisar
en visit, grubblar på fler ord, som fällts och skulle kunna vara
förstuckna förolämpningar, och grips på nytt av ett ursinne så starkt
att hon ej kan stanna i Stella Kleves »komfortabla rum» utan går
ut för att andas fri luft. Hennes motvilja har nu tagit en annan
form, hon tror sig ringaktad som underklass, men hon återkommer
till sist till det som egentligen upprör henne, Lundegårds
likgiltighet och hans cyniska åsikter om kärleken:
Och jag satt där länge ensam med mina egna tankar. Först hade
jag läst Stella Kleves »Vid Beau Rivage», denna blodlösa dikt om
silkesstrumpor och toalettfärger — den kvinnliga fåfängan tagen i
akvarell med glänsande, manierad virtuositet. Och det fanns kött och
blod nog inom min benrangelsskepnad för att kunna uppresa sig mot
denna dådlöshetens uppfattning av mänskligt liv. Jag satt och såg
mig omkring i detta rum, som icke var rikt emot vad jag sett men
rikt emot vad jag äger, jag såg in i sängkammaren med den vinröda
ampeln i taket och med silverstakar på toalettbordet. Jag tänkte på
yttrandet: »Ernst Ahlgren hyser en viss inbillning om att höra till
underklassen.» —• Ja, jag gör det. Jag kan ej misstaga mig därom.
— När jag satt ensam i detta hemtrevliga, komfortabla rum, var det
icke välbefinnande jag erfor. Det var hat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
