Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 219
Det bröt in över mig detta yttrande: »Jag vet inte, hur man kan
komma att tala med en piga.» Det bröt in över mig tusen små
bagateller, som överklassen tror, att jag icke märker: — ringaktning för
det jag är fattig, ringaktning därför, att jag aldrig levat i societeten,
ringaktning därför, att varken stat eller enskild bekostat mina studier,
utan jag som en hungrig hund måst gå snokande omkring och slicka
upp mina smulor. Det bröt in över mig som en stor, salt våg, vilken
med detsamma den sköljer över en lyfter en högre. Lyft mig, salta
våg! — Jag är icke rädd för dig. Lyft mig, jag har kraft nog att
bana mig väg!
Och tankarna vältra sig stormande i mitt inre; jag måste ut, jag
måste ha luft. Jag smög mig ut i förstugan, jag kastade på mig och
hastade utåt vägen. Jag behövde någon att tala till i denna stora öde
tomhet. Jag har ingen kamrat mer!
Jag skyndade utåt vägen, långt, långt bort, och i en skogsbacke
kastade jag mig på den brantaste sluttningen, där solen brände och
hasseln stod lugnande omkring. Och jag hade dig, stora bok, ty det
låg papper och blyerts i min resväska. På torra löv och trädrötter
satt jag. Här kände jag mig mer hemmastadd än i salongen, ty:
Jag hatar dem! Jag hatar dessa förfiningens apostlar. Bort
härifrån! Bröstet häver sig i en sugande, törstande längtan efter mitt
arbete, min tarvlighet, min instängdhet. Jag hatar den flirtationsdrift
som man endast förmår hålla varm genom att bädda ned den lik en
kaffeflaska i sin korg. Jag avskyr den slapphet, som tager till att
dyrka klutarna därför, att den icke har förmågan att älska människan,
som finns inunder. Jag hatar den diktkonst, som gjort till sin hela
uppgift att förhärliga manufakturvaror och modistpynt. Jag avskyr
den överretade sinnlighet, som till intet är nyttig i livet och som lever
på flärd och tomma ord. Jag föraktar den feghet, som icke vågar älska
det fula och som måste ljuga bort alla brister hos sig själv och andra.
Mig är den vidrig, denna fantasiens lek med kastrerade känslor.
Jag förstår er ändå, I unga, märglösa stackare och jag känner
medlidande med er! Men jag förklarar krig mot er sak — krig så
länge jag kan föra en penna och tänka en tanke; strid med alla mina
krafter, med hela tyngden av min energi.
Blinda barn, som därför att dina nerver icke äro starka nog att
bära en ansvarighetskänsla, kastar all skuld på »samhället» — du som
lik Hans Jæger, säger att samhället »snydt» dig på njutningar för det
samhället låter dig få köpa dina njutningar genom ansträngande av
egen kraft, när skall du få ögon upp för vilken välsignelse arbetet är?
Skall du alltjämt stå på prästernas ståndpunkt och säga att det är
syndens förbannelse? Tror du ännu att det ligger lycka i förfiningens
övermättnad? — Jag vet att du icke tror det. Men det är förnämt
att vara blaserad, överförfinad och förmäten. Och därför — — —
Det känns som om hjärtrötterna krasande bändes upp ur mitt
bröst, nu — när du går. — Ja, jag hör till litteraturens underklass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
