Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 Victor Svanberg
Han böjde sig ned och kysste henne i det fjuniga håret på halsen,
just bakom örat. Hans varma andedräkt lopp henne som en rysning
ända ned i fötterna.
— Ah — prenez garde, cherie! Han sköt henne raskt åt sidan,
så att hon kom att stå i den öppna dörren in mot rummen.
Ögonblicket efter kom Börje och lämnade cigarrerna. De båda
vännerna skakade hand med varandra och Pål sprang ut på terrassen.
Marianne kom fram till Börje, som ännu höll dörren öppen, hon lade
handen på hans axel och såg efter den bortgående (s. 249).
Ytterkonturen till denna situation finnes i Quillfeldtsannalerna.1
30 juni 1880 står att läsa i almanackan: »Skref ett bref till min
bror, som jag lemnade honom bak dörren i förstugan». Har
Quill-feldt fått mer än brevet? Det skulle strida mot allt vad Ernst
Ahlgren haft att säga om sin ädle väns uppförande. Men vare sig
romanen denna gång är sannare än dagbok och brev eller om
romanen överdriver, är det lärorikt att se detta kärleksförhållande,
som givit henne anledning till så många ideella utläggningar, till
sist begagnat till inklädnad åt hetsigt begär.
Ännu mer upplysande om de djupgående processer, som forma
om verklighet till dikt, är den dubbelbehandling, som ett annat
minne underkastats i »Tra Marianne». På ett tidigt stadium av
umgänget med Quillfeldt har Ernst Ahlgren, oroad av skvallret i
Hörby, velat hejda den börjande förtroligheten — och den spirande
kärleken —• till mannens vän. 6 april 1878 har hon antecknat en
del obehag, som hon haft att utstå för hans skull. Någon har
sagt, att hon blivit lovad en sidenklänning av honom, och man har
velat veta, om de voro du. Detta är anledningen till det lilla
uppträde, som återspeglas i följande notis och reflexion 18 april: »Jag
sade upp duskapet, blef han ond?? Men än sen?–––-det kostade på
att göra det, men jag ville det, och derföre måste det också ske.»
Sedan Quillfeldt några dagar negligerat hennes »fiendskap», är
förtroendet återställt och kärleken åter i växande.
Titulaturen mellan Pål och Marianne är lika ömtålig och spelar
en med omsorg utförd symbolisk roll vid två viktiga tillfällen.
Börje själv har föreslagit dem att säga du, men Pål föredrar länge
kompromissen fru Marianne. Först när deras ögon förrått för dem
deras begär till varandra och Marianne i blygsel undviker sina ögons
1 Att ’tamburscenen’ i största allmänhet återger Quillfeldttidens stämningar,
har hävdats av Böök (Sveriges moderna litteratur3 uppl. 1, s. 137) och Lindeb
(s. 37).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
