Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 227
medbrottsling*, röjer sig titelfrågans djupa symbolik. De ha sin
första uppgörelse, vacker och måttfullt upprörd, eftersom de
egentligen ingenting ha att göra upp:
Hon hade trott att han icke skulle komma, det var så sent
redan, och brasan var nästan nedbrunnen.
— Marianne, varför undviker ni mig?
Han hade kommit alldeles oväntat, utan att hon hört honom.
Rösten lät brådskande, andfådd, som om han gått fort. Hon blev så
skrämd både av den öppna frågan och hans häftiga inträde, att det
var som om andedräkten ville förgå henne Hjärtat bultade så hårt,
att det dröjde några sekunder innan hon kunde svara.
— Jag undviker er inte.
— Låt oss inte tvista om ordet. Jag menar inte att ni går ur
vägen för mig. Men ni vet, att ni undviker mig.
Han kastade sig i stolen och såg på henne med en min som om
han väntade hennes ursäkter. Men hon svarade icke, satt blott och
såg ned.
— Har ni rätt att behandla mig på detta sätt? återtog han med
hetta. Har jag någonsin förnärmat er, har jag skrämt er genom att
vara rå? Har jag givit er minsta orsak, att bli ledsen på mig?
Han var avgjort den förorättade, som begärde gottgörelse.
— Säg, Marianne, har jag gjort något av detta? Hans stämma
var enträgen, förebrående bitter.
— Ni skall tänka på det när jag inte längre är här; jag vill inte
falla er besvärlig.
Han reste sig häftigt.
Det klack till i henne, och utan besinning grep hon hans hand
för att hålla honom kvar.
— Förlåt mig, Pål, var inte ond! A — förlåt mig! Och utan
att veta vad hon gjorde, pressade hon sin panna mot hans hand.
Pål satte sig och tog hennes händer i sina, lugnt, som en
välvillig vän.
— Tack för det ordet, Marianne, och låt nu allting vara som förr.
Var inte rädd för mig.
Han sade det vänligt övertalande, som om han vore en förskräcklig
herre och hon ett litet barn.
Marianne var så glad, så upprörd, och hon såg på honom med en
strålande blick.
— Jag är inte rädd för er, jag är så ...
— Tyst; inte ett ord! Han hejdade henne med skämtsam
förskräckelse och lösgav hennes händer.
Marianne blev röd, bet sig i läppen och smålog förläget.
— Det finns ting, som man aldrig talar om, Marianne ... fru
Marianne (s. 237).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
