Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 Victor Svanberg
Försoningen går som synes i det platonska svärmeriets tecken,
och scenen faller mycket riktigt inom den del av romanen, som
här visats sannolikt vara äldre än mitten av augusti 1886.
Men motivet tas upp till ny behandling i det följande
kapitlet, det tolfte, och tonen är här en helt annan. Den är
strind-bergskt frän.1
Situationen kräver denna gång skärpa. Pål och Marianne mötas
till en uppgörelse på allvar. De ha växlat sin ödesdigra kyss, de
ha varit skilda en tid, Pål återvänder jublande och segerviss men
finner en förgrämd ångrande kvinna, som bär sin makes barn under
hjärtat och förbannar sitt offer på flirtens altare.
Komanhandlingens utveckling kunde vara förklaring nog till att replikerna
falla så mycket hårdare här än i de båda älskandes förra, lekfulla
uppgörelse. Men den verkliga orsaken till bitterheten och till att
kyssar och förebråelser fått ett rum i boken, har man utan
tvivel att söka i romanen bakom romanen, i Ernst Ahlgrens egen
stora bitterhet efter brytningen med Lundegård och flirtens övriga
dyrkare i Vetteryd. Så kommer det sig, att den andra variationen
i romanen på hennes gamla titelgräl med svenskamerikanen blivit
lika disharmonisk som den första variationen var mild och mjuk:
Han fattade hennes händer, och han var så vacker som hon aldrig
sett honom. Icke formskön och stark, men med den smidiga skönheten
hos en solbeglänst reptil. Det var blanka, tindrande ögon, tunna läppar
likt långa penseldrag, och en skuggning av krusiga skäggstrån.
— Älskade, hur är det? Jag har skrämt dig!
Han lade sin arm kring hennes skuldror och såg ängsligt in i
hennes ansikte, som skiftade färg.
Hon lösgjorde hans arm och förde den ifrån sig. Hon försökte
att tala, men kunde icke; stödde sig endast tungt emot bordet.
— Du är sjuk . . . å, Marianne, vad är det?
— Nej, jag är inte sjuk, bry er inte om det.
— Ni?!
Det kom på en gång förvåning och harm i hans ton.
— Vad vill detta säga? Hans ansikte var kallt, med ett skarpt
litet veck mellan ögonbrynen.
— Jag har lekt en farlig, en otillbörlig lek. Den måste vara slut.
— Hå — Marianne — jag tror att det var mer än en lek.
Han stod alldeles stilla, med handen stödjande sig mot kanten av
en konsol, och han såg på henne, forskande, fordrande.
1 Lindee, (s. 37) har sammanställt denna — däremot icke den tidigare —
uppgörelsescenen med det ovan s. 60 gjorda citatet om uppsägandet av du-skapet:
Linders därtill anslutna reflexion om Quillfeldtsminnenas ringa vikt för romanens
tillblivelse avviker helt från min uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
