Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 Victor Svanberg
dande vredens ögonblick. Hon hade kallat sin bortresande förlorade
vän »blinda barn». Nu har offret för förförelsen i romanen fått
bli tolk åt medlidandet. Marianne tycker synd om Pål. Han ter
sig som den mest beklagansvärda av alla medspelarna i den tragedi
han lekt fram.
Går man till de biografiska dokumenten, finner man, att Ernst
Ahlgren snart nog återinlett förbindelser med Lundegård. Man
vet icke, om man skall kalla det naivitet eller elakhet, att hon
envisas att skicka honom den fortskridande romanen till kamratkritik:
19 september sänder hon det avsnitt som inspirerats av fiendskapen
mot hans vänner och honom själv: »med första tåg afgick Pål
Sandell till Axel».
Utan tvivel var Lundegård den rätta adressaten. När första
kapitlet av romanen skrevs, hade Ernst Ahlgren väntat brev från
honom och låtit Marianne få sådana brev hon själv innerst önskade
— kärleksbrev. I tolfte kapitlet bestraffar Marianne Pål för den
kyss, han stulit från henne. Det vill säga, att Ernst Ahlgren
bestraffar Lundegård för de kyssar, hon visste honom färdig — i
teorien åtminstone — att slösa på så många kvinnor som han kunde
finna behag i, men som han aldrig ämnat henne.
Sedan Ernst Ahlgren 19 september 1886 sänt »Pål Sandell»
till Lundegård, hör man under hösten mycket litet talas om
romanen. Orsaken är att författarinnan fått annat att syssla med
än att skriva. Hon upplevde sin sista och största kärlek, kärleken
till Georg Brandes.
Ernst Ahlgren har velat intala sig själv och andra, att hon
hållit Brandes utanför sitt romanarbete, och forskningen har
accepterat denna hennes åsikt. Den finns första gången i ett brev till
Ellen Key 16 oktober 1887:
»när det gäller hans nytta, hans framgång, hans personliga lycka
eller välbefinnande, då är mitt eget ’jag’ liksom utplånat så länge jag
kan göra gagn. Men det kommer igen, och då är det sig alldeles likt,
och när jag arbetar — då är han inte med. Då är jag lika ensam
som alltid, lika oberörd. Därför är Fru Marianne, som han aldrig såg
en skriven rad av — därför är den, trots mina personliga konflikter,
fullkomligt fri från allt inflytande från det hållet. Därför — kanske
— är det som han hatar den, som något så ytterligt främmande»
(Dagboksblad II, s. 283).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
