Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 231
Åsikten är emellertid orimlig och kan till full evidens visas vara
oriktig. Det kan tyckas djärvt att jäva Ernst Ahlgrens eget vittnesbörd,
men hon är i denna sak jävigare än någon annan. Brandes’
tidning nedgjorde boken, när den utkommit, och slaget drabbade
författarinnan så hårt, att hon var nära att ta sitt liv. Hon gjorde
så i tro att Brandes skrivit recensionen själv — det förkrossande
omdömet tog hon som en spark åt henne av den man hon älskade:
Om jag själv ägt spår av tro på min begåvning, skulle icke alla
världens kritiker ha förmått mig till detta steg. Jag skulle ha rest
mig med trotsets hela kraft, jag skulle eggats av harmen. Nu finns
det ingen harm; man har icke gjort mig orätt.
Ni har varit mig en grym bödel, kanske grymmare än som
behövdes, men jag kysser edra händer. Jag kom aldrig att hata er.
Om jag levat, skulle jag kanske gjort det. Då vill jag hellre dö
(1 juli 1887, Dagb. II, s. 248).
Det finnes här icke skymten av opposition mot Brandes’ idéer,
varje rad och varje ord andas förtvivlan över en dom, som den
dömde tar åt sig personligen lika mycket som åt verket, men vars
rättvisa hon icke ett ögonblick tänker på att sätta ifråga.
Det är begripligt, att hon, sedan hon lugnat sig, tagit den
revanschen, att hon satt sin bok och sin älskare i skilda rum av
sitt medvetande. Men detta är inget bevis för att hon långt före
recensionen, under arbetet på boken hållit dem skilda. Att
Politikens recension kändes som en dödsdom beror ju uppenbarligen på
att hon hoppats på beröm och instämmande. Att göra en
åtskillnad mellan bokens idéer, dem hon skulle ha tålt att få avvisade,
och dess konstform, som hon skulle ha hoppats beröm för (Linder
s. 223 f.), är en uppkonstruerad distinktion. Så teoretiskt handlar
ingen diktare och allra minst en kvinna, som är förälskad i den
kritiker, hon vill ha sin dom av.
Hur ohållbart det är att anta en mur mellan Georg Brandes
och »Fru Marianne», det visar en dagboksanteckning från Ernst
Ahlgrens andra sejour i Köpenhamn efter bekantskapen med Brandes.
Hon skriver 7 dec. 1886: »På kvällen, just som jag tagit ihop med
Fru Marianne, kom G. B. Om jag blef förtjust!»
Och den som så kastar bort sitt arbete för att hälsa sin älskare,
skulle ha hållit skilda konton för sin kärlek och för sin
kärleksroman ! Nog var Ernst Ahlgren en paradoxal natur, men det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
