Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 Victor Svanberg
gränser för de motsägelser, man utan absolut tvingande
nödvändighet har rätt att tillskriva en människa.
»Han känner icke ens den berättelse, han såg mig sitta och
skriva på nästan varenda gång han kom in i mitt rum», skrev Ernst
Ahlgren 20 maj 1887 från Paris till Seved Ribbing (Dagboksblad
II, s. 240) och åberopar detta faktum som bevis på att deras åsikter
ej äro identiska. Efterhandsförklaringen ser jag bort ifrån. Själva
faktum behöver icke någon förklaring alls. Skygghet att visa ett
halvfärdigt arbete är vanlig hos diktare. Geijer gömde äreminnet
över Sten Sture i ett klockfodral, men ingalunda för att dölja någon
meningsskiljaktighet från sina närmaste utan för att överraska dem
med en litterär triumf, som skulle rädda hans antastade anseende.
Ernst Ahlgren har varit i ett ganska likartat predikament. Hon har
helt enkelt hemlighållit sin roman för att vinna den beundrade
kritikerns högaktning med den. Hon har anförtrott denna dröm åt
sin dagbok: »O att kunna göra ett duktigt arbete, att tvinga honom
till intresse» (Stora boken okt. 1886, cit. av Linder s. 224). Som
dåtidens vanliga kvinnor broderade tofflor åt en älskad man och
gömde dem bakom ryggen, när han kom, så har Ernst Ahlgren
broderat och gömt sitt »duktiga arbete», sitt diktverk.
Brandes behöver ej ha sett en rad av romanen för att, sig själv
ovetande, influera på den. Allt tyder på, att Ernst Ahlgren under
sin förälskelses första stadium andäktigt anammat alla ord, som
utgått från hans mun. Hennes kärlek till mannen hade ju vuxit
fram ur hennes beundran för kritikern, idéföraren. Hon kände hans
skrifter väl, innan hon sett honom, och denna beundran har blott
ökats, när hon såg honom och blev kär i honom.
Vi som se denna kärlekshistoria i den eldbelysning, dess hemska
slut kastar tillbaka, ha lätt att vantolka det verkliga förloppet. Vi,
som veta, att här en lidelsefullt monogam kvinna anförtrodde sitt
öde åt en lättlevande polygam man, vi frestas att tilltro henne
vetskap från början om den tragik, hon kastade sig in i. Därav följer,
att arbetet på Fru Marianne, denna äktenskapsförhärligande roman,
för oss ter sig som en hemlig, medveten eller omedveten protest
mot hans tankevärld. Detta är emellertid en förutfattad mening,
som man bör försöka frigöra sig från. Vi böra i stället räkna med,
dels att hon vägrat att se klyftans vidd mellan henne och
Brandes, dels att hon velat sträcka sig över den åt hans sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
