Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 233
Och vad romanen beträffar, ger den här utförda analysen av
dess inre historia ett uppslag till lösning av problemet, hur hon
kunnat hoppas tilltvinga sig hans intresse med den. Människor äro
ej oföränderliga, böcker ej heller. Vi ha sett att ett upprört år av
Ernst Ahlgrens själsutveckling avlagrats i den långsamt växande
romanen. Den avspeglar en hel serie olika stämningar och
stämningsomslag fram till mötet med Brandes. Den rymmer icke en
uppfattning av kärlek och äktenskap utan flera. Är det otroligt,
är det icke snarare högst troligt, att den kunnat absorbera även
de erotiska teorier och de erotiska erfarenheter, som mötet med
Brandes ingav henne?
De sist förda resonemangen äro ej gjorda på fri hand. De äro
menade till en förorientering åt exposéen av de fakta, tyvärr
ofullständiga, som äro oss bekanta om Ernst Ahlgren i situationen
mellan Brandes och Fru Marianne hösten 1886.
Genom Lundegård blev Ernst Ahlgren introducerad hos Georg
Brandes i slutet av september 1886. Lundegård beundrade Brandes
och Ernst Ahlgren var, för att använda ett hennes eget uttryck,
svartsjuk på sin likgiltige väns vän. Mitt under de ständiga små
slitningar, som numera fyllde hennes och Lundegårds samvaro,
berättar hennes dagbok om det betagande intrycket av danskens
personlighet.
Om Ernst Ahlgren fruktat att få se en upplaga i större format
av sin kantige, på obehagliga sanningar specialiserade
litteraturkamrat Lundegård, hade hon gjort sig onödiga farhågor. Brandes
är älskvärdheten själv, när han 1 oktober första gången gör
henne äran av ett besök. Han börjar med en artighet, ber få se
på henne. Hon är smickrad och visar det. De blickar, hon i
gengäld slukat honom med, ha givit en bild, som ganska mycket avviker
från det vanliga Brandesporträttet. Hon ser inte Mefistofelesmasken;
hon hör mjukhet i rösten, ser mörker över dragen och något likt
svårmod i de grå ögonen, och känner rättframhet i orden:
»Jag vill se lite på er först», sade han med en mjuk, allvarlig
röst, utan att en ljusning drog över dragen. Pannan låg i underliga
fåror och han såg fram under den med gråa ögon, i vilka det låg
liksom ett svårmod.
»Det finns inte mycket kvar att se på», svarade jag. Det lät så
lustigt rättframt vad han sade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
