Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Victor Svanberg
Besöket har likaså slutat med en artighet, som nått sitt mål.
Mitt i allt sitt självmordsgrubbel och sina dödsaningar visste sig
Ernst Ahlgren äga en stark fysik, röjande sig i den trots kryckorna
ståtliga gestalten, och var stolt däröver. Man märker det i hennes
referat av avskedsreplikerna:
Han frågade om mina framtidsplaner. »Jag tror att jag kan
arbeta ännu ett par år». — »Ett par år? vad menar ni sedan, tror ni
att ni skall dö?» — »Jag vet ingenting». — Han måtte min långa
gestalt. »Ni ser inte ut så. Paa Gjensyn.» (Dagboksblad II, s.
179—184).
Men Brandes hade denna första afton hunnit med att vara mer
än charmören. Han hade hunnit konversera om litterära
aktuali-teter och antyda de idéer, som just då sysselsatte honom mest.
Ett litterärt samtalsämne för dagen var Jægers skandalösa bok
»Fra Kristiania-bohêmen». Ernst Ahlgren hade läst den och ogillade
den djupt, medan Lundegård instämde i Jægers erotiska radikalism.
Den upprörda dagen på Yetteryd, då hon förklarat hans strävanden
krig, hade hon just tagit sikte på hans cynism à la Jæger. Det
måste under sådana omständigheter ha berett henne en djup
tillfredsställelse att höra Georg Brandes fördöma boken. Ingenting
kunde bättre ha inbjudit henne till att dölja för sig divergensen i
hans och hennes livssyn:
Det var nästan oförsynt att göra en dani en sådan fråga, men:
hade jag läst Hans Jægers bok? Ja, det hade jag. Om jag icke fann
den så rå och plump att det var en pina att läsa den? — Jo, —
Gudskelov! — Det lät lustigt att höra honom säga det. — Hade jag
också läst hans artikel om den i Politiken? Ja, och jag hade blivit
så förtjust i den, också jag tyckte att de båda hjältarna löpa tillhopa
i ett enda virrvarr. — Ja, det var nästan omöjligt annat, ty den ene
mannens besök hos en offentlig dam är så tämligen likt den andres.
Så talade han om, att Hans Jæger kallat det en oförrätt att Brandes
icke omnämnt eller understött boken. För resten låg det ärvtligt
vansinne i släkten, och Hans Jæger hade nog en liten släng också —
högmodsgalenskap.
En lika skicklig anpassning — skall man kalla det förställning
eller finkänslighet? — har Brandes visat i det han haft att säga
om Strindberg. Han har skämtat med dennes plötsligt påkomna
ateism och har kritiserat Dygdens lön — visserligen närmast från
konstnärlig synpunkt. Och vi ha därmed kommit fram till ett ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
