Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 235
i detta samtal, som ovedersägligen bevisar, att intryck från Brandes
spelat en roll vid fullbordandet av Fru Marianne. Vi få bevittna,
hur Ernst Ahlgren alldeles momentant tillämpar de lärdomar, hon
insuper, på sitt halvfärdiga diktverk:
Av Strindberg hade han icke last allt, icke Utopier och icke
Tjänstekvinnans son. Tyckte icke riktigt om honom, fann honom alltför
karaktärslös och ombytlig, aldrig kunde man veta var man hade honom.
Och så var han ibland så okonstnärlig och kom körande upp med
teorier och påståenden, som om han funnit något nytt, och kilade in
dem i berättelsen så att formen sprängdes. Så t. ex. i Dygdens lön,
för att komma fram med att nattvarden icke är annat än vin och
oblater, tillgriper han någonting som att säga hjälten »visste icke».
Det är ju alldeles att gå utom ramen. Det är sin hjälte han skall
giva oss. Han skall säga oss vad denne tänker och känner, vad han
icke tänker, kommer oss ju icke vid, såsom liggande utanför ämnet.
Jag jublade hemligt över att han kunde säga något som jag själv
tänkte, men på samma gång slog det mig, att jag nu måste stryka ett
ställe i Fru Marianne, vilket jag skjutit in mot bättre vetande.
Det ligger i det skenbart obetydliga romantekniska mementot
ett helt litterärt program och bakom det litterära programmet en
livsåskådning. Det litterära programmet är: en tendenslös konst.
Livsåskådningen är den konsekventa naturalismen, som icke dömer,
blott förstår. Linder har uppmärksammat Ernst Ahlgrens kontakt
med dessa ultramoderna strömningar i litteraturen och spåren därav
i »Fru Marianne». Men det bör, till komplettering av Linders
idéhistoriska orientering, konstateras, att detta program 1886
hyllades av Georg Brandes, som då övergivit sina krav på idédebatt i
konsten. Ernst Ahlgrens »jubel» över Brandes’ Strindbergskritik
löser i själva verket gåtan, hur hon kunnat vänta beröm av Brandes
åt Fru Marianne. Hon har under fortgången av sin roman
övergivit det tendensskriveri, som hon ännu hyllade, när hon
improviserade den lilla novellen och som även bestämt romanens
planläggning. Hon har hösten 1886 icke längre betraktat sin bok som ett
skolexempel på konsten att vinna äktenskaplig lycka. Hon har sett
den som en opartisk psykologisk studie. Hon har jublat över att
finna förståelse hos Brandes för det slagets konst och har föresatt
sig att på något ställe — vi veta ej vilket — stryka någon
predikande rad i romanen.
Brandes har vidare fått sin svenska beundrarinna med i ett utslag
av opartisk rättvisa, som riktade udden mot tankar och känslor, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
