Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 237
helig beundran? — Kom ihåg mina ord, fru Marianne, ty sanningen
är rar att höra och värd att taga vara på. De bestå däri, att det
passande lagat i ordning försvarsverk åt er, och att man skrämt
dygden in i kroppen på er med stegel och hjul. Feghet — se där
hela er moral! . . . Men ni ljuga, och vi ljuga, och alla låtsa vi oss
tro på er förträfflighet — och alla ha vi nog en gång trott på den.
Men inte jag längre. Inte jag! ... Eller göra ni kanske inte vad som
står i er förmåga, för att hos oss uppväcka allt vad ni själva låtsa er
sväva i den hj ärterenaste okunnighet om? Ni kvinnor kittla oss om
munnen med grässtrån och skrika över vår råhet, om det rycker i våra
mungipor. — — —
Om jag gjort värre än ni? Hå! Kan ni säga mig på vad
sätt man kan mäta och väga vad man ger bort av sitt känsloliv?
— Värre? . . . Om ni älskat mig med armarna om min hals och
läpparna emot mina, då skulle ni ansett det värre, därför att det var
farligare, men jag skulle ansett det bättre, ty det hade varit
naturligare. Detta sättet låg oss närmare, därför att vi äro förkonstlade
båda. Så lyder sanningen. Men att skrymta, ljuga, hyckla, för mig,
för er man, ja — i ert eget hjärta. . . Nåja! Och att sen högfärdas
över er dygd och tala om att jag gjort värre. . . ha, ha, ha; ja, ni
får ursäkta, men det är lindrigast sagt löjligt. Vad ha ni kvinnor för
namn för sådant? Ni ha er egen ordbok, vad kallar man däri en
sådan själens fräckhet? Säg! ... Å, ni fariséer! Jag vill nagla er vid
skampålen!
Han knöt sin fina, magra hand och skakade den i det han bet
tänderna samman. Det var icke styrkans vrede, utan svaghetens
enerverande lidelse, som uttömde sin själv (s. 259—261).
Författarinnan liar bemödat sig att pressa in denna
passionerade apologi för den stora kärlekens rätt i den nervsjuka
deka-dentens roll. Det har ej lyckats. Påls spröda röst djupnar och
röjer en stark mans livshunger. Pål får snart sagt själv göra denna
klyvning mellan sin person och vad han här har att säga. Han
beklagar, att han och fru Marianne stannat vid halvheter »därför att
vi äro förkonstlade båda»; han betäcker därmed återtåget från sin
trotsiga önskan att hon velat ge sig hän fullt nt: »Om ni älskat
mig med armarna om min hals och läpparna emot mina, då skulle ni
ansett det värre, därför att det var farligare, men jag skulle ansett
det bättre, ty det hade varit naturligare.»
Detta är en alldeles ny syn på kärlekens art och villkor,
himmelsvitt skild från den forna Ernst Ahlgrens resignation och
platonska svärmeri. Varifrån har den kommit? Man kan ej tveka
om dess härkomst. Den är skuggan av Brandes’ kärleksförklaringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
