Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 ’ Victor Svanberg
Den lilla reflexionen vid deras första möte om båda könens
jämlikhet som förförare är som ett mene tekel för deras kommande
historia. Ernst Ahlgren, van, som vi sett i hennes dagbok, att
männen i hennes trånga by flydde henne för att ej synas förälskade,
fann sig nu inför en man, som utan tvekan mottog hennes inviter
till umgänge och besvarade dem med de öppnaste ömhetsbetygelser.
Efter Quillfeldts tuktade broderlighet, efter Lundegårds kalla
kamratlighet har hon fått erfara vad hon trodde vara en lidelse, som
ber och stormar:
Vid 8-tiden kom B. slätkammad i håret och klädd i frack. Hur
han stod vid skrivbordet, kysste och smekte mig. — — —
»Res er och låt mig omfamna er, ni är nog längre än jag, men
det gör ju ingenting.» — »Herre Gud hvad deres Skikkelse dog er
blød og ung.» — — —
»Lad mig kysse de Øine med de store Pupiller.» (18—20 dec. 1886).
Det är inte bara i dagboken man möter den sista frasen. Den
finnes också i romanen, insatt där man minst väntar den. I
uppgörelsescenen säger Pål insinuant till Marianne: »Och jag får väl
aldrig lov att’ omtala, hur vackra ögon ni har?» Berömmet kommer
en smula sent. Det hade passat bättre under kärlekslyckans tid.
Det är blott i dessa flyktiga glimtar den första Brandestidens
lycka återspeglas i »Fru Marianne». Till att återge hela den
genomgripande, omvälvande upplevelsen dugde romanen icke. Dess
plan, tjänande helt andra syften, var för länge sedan utstakad.
Den kunde tåla mindre ändringar, men icke en så radikal
omstöpning.
Först på nyåret 1887 kom det stagnerade arbetet åter i gång
och fördes nu till slut. Av anteckningarna därom intressera här
blott ett par.
14 januari: »Afsände manuskriptet till G. af G. sedan jag
renskrifvit lite kapitlet. Uppgörelsescenen mellan Börje och henne är
sann, andra kunna säga derom hvad de vilja.»
Man får här veta, att ett av kapitlen i avsnittet om Pål
Sandell, som 19 september varit färdigt att skickas till Lundegård, nu,
fem månader senare, var i behov av renskrivning. Detta faktum
stöder min hypotes om mindre ändringar i tolfte kapitlet efter
bekantskapen med Brandes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
