Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 157
handlar om den fromma Perpetua som vägrar att offra till
livsglädjens hedniska gudomligheter och därför blir dödad av dessa
gudomligheters dyrkare. Bacchanterma handlar om den av hög religiositet
fyllde Orfeus som på grund av sina bristande offer åt Dionysos
hotas med döden av denne guds anhängare och slutligen också
dödas för vad som åtminstone kan kallas bristande entusiasm i
offertjänsten. En skillnad mellan styckena ligger däri att Orfeus dock
till slut går med på att förrätta livsglädjesoffret; det är hans
motståndare och inte han som äro fanatiker. En annan därmed
sammanhängande skillnad ligger i den olika uppfattning av det
gudomliga som huvudpersonerna i de båda pjäserna ge uttryck åt. Då
Aulus talar om gudarna, svarar Perpetua:
Säg icke Gudarne. Säg Gud! Blott En
Allsmäktig, hvälfver himlarne och jorden,
Och om än flere Gudar, flere Herrar
Beherrska skilda verldar, skilda hjertan,
Så har likväl din syster endast en.
Detta är visserligen formellt ungefär detsamma som Orfeus en
gång säger till koren:
Tron mig. En Gud blott gifves. Han må kallad bli
Apollon, Dionysos, Egids-skakarn Zevs.
Om maktens vigg han slungar från Olympens thron,
Admeti hjordar vaktar på Thessaliens fält,
Omdansas af Satyrer vid cymbalers klang,
Han alltid är den ende sanna Guden dock.
Skillnaden synes dock viktig: Perpetuas dyrkan av den ende Guden
utesluter dyrkan av de andra gudarna; Orfeus’ dyrkan av den ende
Guden innefattar dyrkan av alla gudar. Orfeus’ lara är ju samma
romantiskt filosofiska synkretism som man finner ofta hos fosforisterna,
hos Tegnér i Försoningen (»En är Allfader, fastän fler hans sändebud»),
hos Viktor Eydberg i Den siste Athenaren; den som talar genom
Perpetuas mun i Martyrerna har föga med denna mytologiska
kon-cilians att skaffa. Det kan anmärkas att denna synkretistiska
teologi också företrädes i Creuzers verk.
Även den förskjutning i Stagnelius’ ståndpunkt som man
möjligen kan ha rätt att sluta sig till av skillnaden mellan Perpetuas
och Orfeus’ ord talar för att Bacchanterna är skriven efter
Martyrerna samtidigt som de båda styckenas inbördes likhet vad motiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
