Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Olle Holmberg
beträffar tyder på att Bacchanterna har skrivits endast kort tid
efter Martyrerna. Om så är fallet har Bacchanterna blivit till i
Kalmar, vilket också är den traditionella åsikten om stycket.
Dramat Bacchanterna är byggt över motsättningen mellan
Orfeus och bacchanterna. Det är liksom en aristofaneisk komedi och
liksom många grekiska tragedier uppkallat efter sin kör, men kunde
också vara uppkallat efter hjälten och kören. Mot hjältens
himmelska asketism står körens livshungriga njutningslystnad: det är
temat. Hur har Stagnelius kommit att just vid denna tid
intressera sig för det temat i formen av kontrasten mellan en enskild
och många? Till förståelsen av denna sak har Böök öppnat väg
med följande ord: »Måhända kunde skalden, då han en ljum
sommarafton [i hemmet] satt lutad öfver sina af tragisk trimeter
betäckta ark, höra det aflägsna sorlet från öfverste Kocks
[kommendantens i Kalmar, en dryckeshjälte] uppsluppna dryckeslag, liksom
Bassaridernas tumult ekar in bland Orfeus’ sublima drömmar i
tragedien».1 I dessa rader har Böök givit nyckeln till en tolkning av
pjäsen. Man kan dock kanske sätta in nyckeln i låset på annat
sätt än han har gjort. Frågan är: med vilka känslor har diktaren
hört de kalmaritiska bacchanternas sorl närma sig? Det är på den
frågan som efterföljande rader skola söka ge ett annat svar än
förut givits. Här skall försöka hävdas att hela stycket Bacchanterna
är ett uttryck för den skräck med vilken Stagnelius, kommen från
dels sträng religiositet, dels dyster hypokondri i Stockholm, lät sig
dragas in i de muntra Bacchusdyrkarnas krets i Kalmar, och ett
vittnesbörd om de ansträngningar — åtminstone inre
ansträngningar — han har gjort för att slippa offra på den kalmaritiska
och dionysiska livsglädjens altare.
I all ovisshet som omger Stagnelius tycks en punkt vara viss:
att han uppfattades som enstöring. Alla källor som kunna kallas
primära eller åtminstone andrahandskällor ha betonat detta drag;
också fadern har betraktat honom så, och därvid bör beaktas att
fadern bäst bör ha känt honom från de tider då han vistats i
Kalmar. Även i Kalmar bör han således ha varit enstöring. Att
systersonen Wimmerstedt i sin uppsats i Nordisk Tidskrift 1894
har kommit att betona det andra draget, det mera sällskapliga,
har tydligen varit därför att han har velat säga något nytt, som
naturligtvis har haft en relativ sanning, men som inte har behövt
1 Böök: Erik Johan Stagnelius, sid. 454.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
