Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 161
där han »flitigt umgicks såsom en särdeles intim vän till frun»;
vidare löjtnant Saur, »bon vivant och gourmand», samt överste von
Kock, vars själ Stagnelius själv i ett poem sade sig söka i
punschbålen. Man kan anta att det är dessa personer mer än lektorerna
som ha satt fart på vad Barometern kallar societetslivet i Kalmar
1821—22; åtminstone en av Stagnelius’ ansträngt lustiga, ehuru i
ordets egentliga bemärkelse olustiga dit}7rambiska Kalmardikter har
skrivits vid en bjudning hos överste von Kock, annandag pingst
1822. Dess motiv anges i t. ex. följande rader:
O Gud, hvad lycklig lott
Att öfver glasen blott
Få högtidligen gapa och fyllas till slut!
Snart försvinna glädjens stunder,
Evigt varar dock minnet af glädjens minut.
Stagnelius hade ett annat begrepp om evigheten och om glädjen
då han skrev det Samtal i Liljor i Saron, där Anima förklarar för
Demiurgen:
Fritt glöde de klara
Metallernas skara
Af stjernorna ammad,
I grufvornas natt.
Fritt mogne din ljufva
Nektariska drufva,
Af Solen beflammad,
Sin fuktiga skatt.
Din lust jag föraktar,
Din skimrande mull.
Till himlen jag traktar —
Af fröjd är den full,
Af oskuldens silfver och kärlekens gull.
Man frågar sig, med all kännedom om människonaturens plasticitet
och om möjligheten för en författare att i sin ensamhets dikter
vara en och i sitt världsliga liv en annan, om inte även under
dryckeslagen någon del av denna Anima levde kvar i skalden,
betraktande Bacchusoffret med kritisk blick. Om så var fallet behöver
man inte längre fråga sig varför Stagnelius använde mellantiderna
mellan bacchanalerna i Kalmar till att skriva skådespelet om den
världs-frånvände men tolerante Orfeus och de fanatiska bacchanterna. Orfeus,
som tvingades till vingudens altare, liknade Liljor i Sarons sångare,
11 — 3337. Samlaren 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
