Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Olle Holmberg
ockuperad av visserligen välvilliga, men efterhängsna kumpaner;
bacchanterna liknade landshövding de la Grange, löjtnant Saur och
överste von Kock. Det är sant att likheten var avlägsen; men
den fanns.
Hammarsköld berättar att då Stagnelius hösten 1821 i
Stockholm var sysselsatt med tryckningen av andra och tredje häftena
av Liljor i Saron måste han på grund av ett häftigt utbrott av
sin ofta omtalade hypokondriska åkomma eller vad Hammarsköld
på detta ställe kallar hans »furialiska onda» avbryta övervakandet
av denna och i stället bege sig hem till Kalmar. Han kom då
från enslingsliv till sällskapsliv, från »furier» till nöjen, från
asketiskt fromma dikter till krav på att han skulle skriva bacchanaliska
kväden. Sannolikt räckte den strängt religiösa stämningen även
den första tiden i Kalmar, och man skulle då på Stagnelius själv
ha kunnat tillämpa de ord varmed korförerskan i Bacchanterna
beskriver Orfeus:
Nyss återvänd ur bleka Maners ödemark,
Ur spökens famntag, nyss, vid afgrunds-hundens tjut,
Invigd i grymma Eumeniders hemlighet,
En väg till Orkus åt Deukalions barn han lär,
Sjelfskapta smärtors gamla, länge kända väg.
Ej klingar från hans gyllne strängar vinets lof
Ej helig kvinnokärleks, ej sällskaplig fröjds.
Vad korförerskan kallar »grymma eumeniders hemlighet» liknar vad
Hammarsköld kallar skaldens »furialiska onda», ty eumenider och
furier äro i detta sammanhang ungefär detsamma. Vad
korförerskan kallar att lara Deukalions barn en väg till Orkus var i det
närmaste vad Stagnelius hade sysslat med i dramat om den dödade
men ståndaktiga martyren Perpetua och vad han ännu sysslar med
i skådespelet om hur siaren Orfeus möter döden. Man kan med
en viss sannolikhet förmoda att även citatets sista rader passade
på Stagnelius den första tiden av Kalmarvistelsen, nämligen så att
vinets, kvinnokärlekens och den sällskapliga fröjdens lov då inte
klingade från hans strängar. Kanske klagade Bacchusbröderna i
fädernestaden över honom lika mycket som Bacchuskören i dramat
klagar över Orfeus. »Ej klingar från hans gyllne strängar vinets
lov, ej helig kvinnokärleks, ej sällskaplig fröjds»: tycker man sig
inte i de raderna i svag omskrivning höra ord som säkerligen har
riktats till den fromme och hypokondriske Stagnelius själv med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
