Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - I. Åminnelsetal och äreminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Otto Sylwan
Spöring först införde öfver . . . Moræus och andre sedermera
bibehållit, fastän de understundom icke så aldeles liknat hvarken en
Panegyricus eller et Historiskt Äreminne, utan en blandning af
båda.» Som vi se äro termernas användning något växlande; i det
hela motsvarades den ’historiska elogen’ av åminnelsetalet, men
det är riktigt att många talare, liksom Spöring i
levernesbeskrivningen inlade icke blott betraktelser utan ock de grannlåter som
hörde panegyriken till. En regel för denna var att årtal ej borde
förekomma, och de äro ofta, om ej helt uteslutna, förvisade till
noterna, i vilka ock en del fakta återfinnas. I regeln giva dessa
tal ordentligt besked om levnadsöden, befordringar, arbete och
insatser och avslutas med en karakteristik av den bortgångne, som
vanligen inledes med ett par ord om. hans yttre och sen räknar
upp hans förträffligheter. Dalin säger: »Utan til at uppehålla oss
vid vår Triewalds utvärtes skapnad, som var hurtig och behaglig,
böra vi nu allenast anförtro Efterverlden en liten åminnelse av des
ypperligare egenskaper.» Olof Celsius har i sitt tal över Dalin
jämförelsevis mycket om dennes yttre och sätt, men utförlig blir
han icke. Åskådliga drag söker man där som annars förgäves.
Stundom blir närmandet till äreminnet starkare, t. ex. i Tessins
tal över Hårleman, där reflexionerna och de retoriska utgjutelserna
över hans verk upptaga mera utrymme än uppgifterna om dem.
(Årtalen äro här helt uteslutna.) Berömt blev Höpkens äreminne över
Tessin (1771), som ännu har sitt intresse genom både innehåll och form.
Någon biografi av rang är det icke, utan en bister vidräkning med hela
det politiska skede, som nu led till sitt slut, och där talaren själv haft
en så framskjuten roli. Höpken var enligt Havrincourts ord »ofta
behärskad av ett häftigt lynne, som gör honom nästan vild», och
detta lynne fick här ett magnifikt uttryck i en stil, vilken samtiden
beundrade som Tacitansk. Höpken hade på Ulfåsa, dit han dragit
sig tillbaka, tagit upp studiet av de romerska auktorerna, dem han
på flera år icke läst »utom Tacitus, som jag mäst öfvat mig uti»,
och han citerar en hel rad, från vilka han lånat uttryck. Hans
svenska blir dock icke latinsk.. Han skriver (brev till Älf d. Vs 1768):
»Svenska språket och svenska skriften förbättras i samma mohn som
de nalckas till latinska språkets genie»,men, fortsätter han, »svenskan
har aldrig någonsin varit rikare på ord än nu för tiden, och
tilllika fattigare uti sitt genie (jag känner icke på svenska någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
