Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - I. Åminnelsetal och äreminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till svensk biografis historiografi
93
terme, som säger detsamma).» Det kommer av att man efterapar den
granna men saftlösa franskan.
Åminnelsetal av samma typ som dessa i Vetenskapsakademien
blevo sen vanliga i Vitterhetsakademien, i Utile Dulci och andra
sällskap, vid gravar då »vapnet sönderslogs» och vid andra
tillfällen. De växlade givetvis till innehåll och stil efter talarens smak,
blevo faktiska och torra eller mera blomstrande. Så uppstod
emellertid äreminnet till ny glans genom A. L. Thomas. I franska
akademien hade vältaligheten omhuldats, men det hade skett i
skrifter över teoretiska ämnen, filosofiska och andra. Nu började
akademien (1758) i stället begära lovtal över stora män, och det var i
denna genre, som således med rätta av Rosenstein kunde betecknas
såsom »prosans epopé», Thomas erövrade en hel rad pris och vann
oerhörd berömmelse. Hans rykte dalade dock fort; om han nu nämnes i
en litteraturhistoria är det med förakt för den tomma grannlåten.
Men det var ej blott denna samtiden beundrade. Thomas tillhörde
encyklopedisterna och stred för deras läror. Hans mest berömda
éloge, den över Marcus Aurelius 1770, ansågs som ett angrepp på
Ludvig XV och fick tryckas först 1775, efter konungens död. Detta
tal har en dramatisk iscensättning, men är därutinnan ensamt; de
övriga äro till innehåll och typ ganska lika de tidigare franska
’historiska’, men utmärkte sig genom sin utarbetade stil. Det var
dessa som blevo mönster för genren.
Sin förste lärjunge hos oss fick Thomas redan 1776, då S.
Gagnerus utgav sitt Äreminne öfver krigsrådet Georg Stiernhielm. Det
har fått motto från honom, som »lemnat den vittra verlden
oförliknelige Mönster af rätta arten, sammansättningen och stilen uti
ett värdigt Äre-minne». Gagnerus klagar över att detta ord
missbrukas i Sverige, att det »ofta förblandas med Åminnelse-Tal, som
ofelbart tillåter mera både af det Historiska och Philosophiska»,
och föreslår ’Lofskrift’ såsom översättning av Eloge.
Men han klagar också över den möda han måst nedlägga på
det historiska och som röjes i noterna dit som vanligt det faktiska
förvisats. Där finner man bl. a. citat ur Columbus’ anteckningar
om sin lärofader, ty Gagnerus har »ock bifogat något om den
en-skildta sammanlefnåden, någre enskildte händelser och Anecdoter,
som, i min tanka, aldramäst och ofta säkrast caractérisera Store
Människjor: och i synnerhet uptäcka Deras rätta värde på Hjertats
sida». Detta var ett avsteg i D’Alemberts ända, men Gagnerus bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
