Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till svensk biografis historiografi. Av Otto Sylwan - II. Biographiskt Lexicon 1835. Ett hundraårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Otto Sylwan
Aven med sin raska penna hade Wieselgren icke kunnat lämna
en sådan mängd text, därest ej denna till stor del, eller största
delen bestått av avskrifter. Wieselgren var väl hemmastadd i en
rad arkiv, ej blott det Dela Gardieska, det framgår av den bok
(300 ss.) han 1852 gav ut om H. fi. von Essen och hans släkt
såsom ett »tillägg till Palmblads lexikon». Han vill där »låta Essen
och de tidsrepresentanter, som samverkat med honom, der ske kan,
träda upp med sina inbördes meddelanden». Med den principen
gick det lätt att fylla arken, helst som han inte ansåg sig behöva
granska och kritisera sina källor. Att sen Låstbom och Wahlström
kontrollerade hans uppgifter, hade han alldeles ingenting emot.
Själv skickade han ofta tillägg till förut insända artiklar; Wahlström
sade sig ha ett helt arkiv av dylika lappar. Att denne ofta
ombads »af angifna skrifter» fylla »en hop lacuner» (brev till Bohlin
d. 16/n 1852), var en naturlig följd av att Wieselgren icke hade
Lunds bibliotek inom räckhåll; märkligt är att han från Västerstad
och Hälsingborg kunde utöva ett författarskap av denna art. Detta
medverkade väl till den ojämnhet han satte i system, både i yttre
och inre hänseende. Då han (bd XIII) skrev om en missionär
Rahmn fann han lämpligt tillfoga notiser om P. Fjellstedt och ett
par andra, som varit missionärer. Och betraktelser av allehanda
slag, uppbyggliga och patetiska utgjutelser m. m. fann han jämt
anledning sticka in. Sin självbiografi motiverar han med att läsarne
kunde fordra att få reda på hans »stånd- och synpunkter», och talar
sen mest om sin nykterhetsverksamhet. Det var rimligt, men inte voro
läsarne okunniga om hans åsikter i denna fråga eller andra ämnen.
Att han åtog sig artikeln om Elis Schröderheim, berodde väl
på att han fick så gott tillfälle att moralisera över detta världens
barn: »Han dog — enl. Hamilton i förtviflan (han, Nöjets
Eid-dare)», heter det, varvid Palmblad ej kunnat återhålla en not : »Den
sanningsälskande Adlerbeth sid. 24 säger dock tvertom. Red. anm.»
Det är ett alldeles enastående ingripande av den s. k. redaktionen.
(Detta var år 1847). Brevledes kunde Palmblad opponera sig emot
t. ex. att Wivallius blev rentvättad, och d. 2/a 1844 förklarade han
sig belåten med att Wieselgren övertog så mycket; ty han »gör
det bättre än jag, då (förlåt) icke tre ting mellankomma, l:o den
genealogiska Steckenpferd, som nyligen gripit T[itulus]; 2:o den
poetiskt djerfva stundom lyckligt träffande, men stundom af luft
skapande combinationen, 3:o den småländska patriotismen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
